Drabbad av drabbad

Det finns några ord som jag aldrig använder — eller använder ytterst sparsamt — jag blev påmind om det i går när Monet skrev i en kommentar:
"En tröst i det hela verkar vara att vi är flera som är "drabbade", detta hemska svenska ord."

Jag blev så glad att det är fler än jag som tycker så — men jag hade inte tänkt på att drabbad är specifikt svenskt — men när jag tänker efter så är det kanske så.
Och vad är det då för fel på ordet drabbad undrar vän av ordning. Jag tror att det jag tycker sämst om är att man använder det så ofta och slarvigt att meningen har urholkats — verbal inflation. Visst kan jag tala om jordbävningsdrabbade områden eller hur torka och fattigdom drabbar människor i tredje världen — men att komma dragandes med det för varenda sjukdom och svår period som inträffar tycker jag är överdrivet.
Jag är väl medveten om att många inte tycker som jag och det här inlägget är inte ett försök att frälsa världen från mig misshagliga ord.

Läsvärd

De av er som besökt den här bloggen tidigare vet kanske att jag är en stönig typ som tycker direkt illa om när välmenta vänner rekommenderar böcker som man mååååste läsa. Av den anledningen är jag försiktig med att själv rekommendera böcker.
Men jag har upptäckt att det finns bloggare vars smak jag kan lita på så när flera av dem höjde "The Guernsey Literature and Potato Peel Pie Society" av Mary Ann Shaffer till skyarna så slog jag till och köpte boken. Det ångrar jag inte. Jag har aldrig besökt kanalöarna och inte haft någon längtan att göra det heller — men nu skulle jag vilja göra det. Inte heller visste jag mycket om öarna — hade inte en aning om att de var ockuperade under kriget och att befolkningen hade det mycket svårt. Låter det trist? Det är det inte — det är en charmig och spirituell brevväxling där fakta om Guernsey varvas med fakta om bokens fiktiva personer. Brevväxlingar borde jag väl säga eftersom bokens huvudperson Juliet brevväxlar med många människor både på ön och annorstädes.
Mer än så vill jag inte säga — även här tagandes mig själv som norm. Jag vill inte veta för mycket om en bok och förutsätter att andra inte heller vill det.
Boken finns på svenska för dem som inte gärna läser engelska — och kommer så småningom i en billig pocketutgåva. Allt finns att läsa på ovanstående länk

Vem minns Enur i dag?

Ja, inte jag — ska jag vara ärlig minns jag inte ens att jag läst honom tidigare.
I går när jag klättrade upp till lyrikhyllan för att se till att jag citerade Emily Dickinson korrekt, såg jag ett tunt litet häfte bredvid boken jag sökte. En maskinskriven liten diktsamling.

INTE

EN

SKUGGA

DIKTER OCH FRAGMENT

AV ENUR

stod det utanpå, och på försättsbladet står:

Till min vän Theoblad
med tack för inspirationen och glädje
i skaldekonstens örtagård.
Stockholm i december 1961
ENUR

och bakpå ser häftet ut så här

Jag bläddrar i den och hittar ett par dikter som passar så här års.

0000000000000000000000000000 Julstämning

Sakta faller snön
flinga
efter
flinga
allt klädes i vitt
husen
träden
marken
livet blir bundet
i vila
och ro
en tid

Snön skapar stämning
men talar också om
att därunder finns livet
det odödliga

lika det liv
som föddes
i jultid

0000000000000000000000000000 Livsrytm

Snabb takt
driven rytm
hetsig iver
väldig jäkt

Radion går
TV:n pratar
Telefonen ringer
Grannen ropar

Hjärtfel
magsår
nervositet
stress

MÄNNISKAN

våga
vara
stilla


Jag blir nyfiken på denne Enur, en sökning ger inget napp annat än en samtida duo som uppenbarligen inte är min Enur. Jag är säker på att Enur var någon av min fars vänner, han umgicks med bohemerna i Klara — på den tiden Klarakvarteren var ett nav för unga skalder.
Senare på kvällen strövar jag runt bland våra böcker och undrar hur många författardrömmar som tidigt gått i kvav. Att få en bok tryckt — eller som Enur maskinskriva den själv — är ju ingen garanti för att bli läst och ihågkommen. Riktigt stor litteratur är tidlös men hur stor del av allt som skrivs är Stor Litteratur? I synnerhet en del av poesin från 1800-talet är pekoral som är så dålig att den är läsvärd. Exempel kommer så småningom.

Lördag med Gutenberg

Det är inte så värst ofta det kommer svenska böcker eller tidskrifter på Gutenberg — men i dag fanns flera årgångar av Barnavännen.

BARNAVÄNNEN

ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR DE SMÅ

UTGIFVEN AF

J. B. GAUFFIN

UNDER MEDVERKAN AF FLERE BARNAVÄNNER

TJUGUANDRA ÅRGÅNGEN

1905

Naturligtvis har jag hört talas om tidningen men aldrig drabbats av den eftersom söndagsskolan kolliderade med helgerna på sommarön. Det märkliga är att jag inte lyckas hitta någon information om tidningen — varken i något av hemmets fem uppslagsverk eller på nätet. Kanske ska man söka på söndagsskola.....

Augusta Charlotta Lönborg, född 1862, död 1900, lärare i Uppsala, sångförfattare och författare, bland annat för söndagsskoletidningen Barnavännen.

Jag hittar detta hos Wikipedia men klickar man på det klickbara Barnavännen hittar man inte något om tidskriften utan en kort artikel om en svenskfinsk film från 2003 med samma namn.
Jag vet att tidningen fanns in på 60-talet men vet inte om den fortfarande delas ut i söndagsskolan. I så fall hoppas jag att den inte har fullt så många pekpinnar som den från 1905!
Jag är inte säker på att jag skulle ha kommit längre än till detta stycke.

tt gossar och flickor lära sig arbeta medan de äro unga, det är alldeles i sin ordning. Ja, det är rent af en välsignelse att kunna hugga i och läsa sina läxor med kläm och att kunna lägga en van hand vid alla praktiska göromål, som måste utföras i ett hem eller vid en gård. Skam åt den, som står där tafatt och okunnig eller lättjefull och ovillig.

Ändå är det inget fel på resten av artikeln — och kanske reagerade man inte, tonen var ju sådan då.

Jag är ingen dansare men jag kunde ändå inte gå förbi "The Art of Stage Dancing - The Story of a Beautiful and Profitable Profession" (1925) av Ned Wayburn, med sina härliga illustrationer - både foton och teckningar. Och förordet som han kallar Greetings fångade mig direkt:
"Someway I don't care for the word "Preface." As I think the matter over, I'm not sure that I ever read a preface to any book; and this fact suggests to me that possibly others would pass by this page in my book if I dubbed it by that much-worn and very trite word. So I've hailed you all with a much more cheery and stimulating title for my opening page; and perhaps, in consequence, some may read it."

Adele och Fred Astair började i Wayburns dansskola som barn. och vill man lära sig steppa finns teckningar som kanske kan lära någon som är mer dansminded än jag att steppa.
Det är i sanning en omfattande bok, dietråd för både den som vill gå upp i vikt och den som vill förlora några kilo, makeup och ansiktsuttryck, kostymer och skor och naturligtvis all tänkbara aspekter på dansen.

Dagens övrig fynd har jag inte hunnit kika på ännu.

Jag undrar

varför så många inte ids skriva ut med vänliga hälsningar? Såååå besvärligt är det väl inte? Och även om man nu tycker att det är förfärligt ansträngande så kan man väl göra det av ren artighet — om man verkligen menar att hälsningen är hjärtlig.
Ska inte gå in på det där med kära hälsningar som är omtvistat.....

Läsvanor

Den långa smärta flickan med det fint skurna ansiktet och den vackra figuren såg ut som en främling i det gammeldags, smaklösa rummet. Fastän hon endast bar en enkel blårandig kattunsklänning, såg hon alldeles säkert förnäm ut. Det berodde på hållningen och ansiktsuttrycket. De stora blå ögonen, inramade av långa svarta ögonhår, blickade en smula melankoliskt och gåvo ansiktet ett något dystert uttryck. Hon hade mörkt nästan svart hår, som ordnat i enkla flätor betäckte hela nacken; över pannan var det slätkammat och benat och lade sig löst över tinningarna. Den vackra, friska hyn höjdes ännu mera av den fint skurna munnens glänsande röda läppar.
Ur "Käthes äktenskap" av Hedwig Courths-Mahler

Så här i måndskiftet gäller det att kryssa i nej-tack-rutan på alla bokklubbars medlemstidningar om man inte vill dränkas i icke önskvärda böcker. Det fick oss att diskutera läsvanor vid lunchbordet. På vilka grunder väljer man den litteratur man vill läsa? Eller måste man kanske först fråga sig varför man läser? Eskapism, kunskapstörst, avkoppling, underhållning......

Idealen förändras men jag undrar om skillnaderna är så stora mellan Hedwig Courths-Mahlers hjätlinnor och Geraldine O'Neills.

Hon är bedårande. Festklänningen framhäver Taras titzianröda hår och trots att hon har gått igenom många sorger i sitt unga liv är hon fortfarande lika vacker.
Ur "Lyssna till ditt hjärta Tara" av Geraldine O´Neill

Jag som inte har läst Courths-Mahlers böcker se'n jag var 12-13 år — och inte alls läst böckerna om Tara kan naturligtvis inte yttra mig om böckernas kvalitéer. Det var inget selektivt över min barndoms läsande — jag slukade allt som kom i min väg. I dag tror jag inte att jag skulle komma igenom någon av ovanstående böcker. Men jag är nyfiken på vad som styr vårt läsande — varför älskar somliga hårdkokta spionromaner medan andra vill läsa om komplicerade kärleksaffärer och en tredje frossar i historiska romaner. Jag har inget svar, är inte ens säker på varför jag tycker om de udda böcker jag så gärna läser. Jo, jag vet att jag tycker om att få lära mig något när jag läser och att jag kan stå ut med ett rätt tråkigt innehåll bara språket är vackert. Jag vet också att det är sällan nu för tiden som jag hittar böcker som får mig att glömma tid och rum. Det är inte utan att jag saknar den tiden när jag kunde förlora mig i en bok, sugas in i den så att slutet kom som ett smärtsamt uppvaknande och verkligheten kändes mer overklig än boken.

Just nu kan jag inte komma på några andra böcker än Chaim Potoks som drabbat mig så på sistone — och det är många år sedan jag läste dem.
Tror jag får återkomma till ämnet när jag tänkt över det bättre.

Vi blev lite nyfikna på Hedwig Courths-Mahler och jag försökte hitta information om henne. Det finns inte så mycket, hon är väl inte riktigt rumsren — om man överhuvudtaget känner till henne nu för tiden. En snutt på engelska hittade jag och en annan på tyska.

Jag undrar

varför så många säger "jag ska fråga han" men inte "jag ska fråga hon".

Livet och läsning

Pengar kan du mista,
Pengar återfå,
Lägga i din kista,
Och förvara så.
Ack, men tiden, tiden,
När den är förliden,
Kommer ej igen.
000000000000J. O. Wallin

Inte behöver jag en kista för att förvara min förmögenhet — det räcker med en tändsticksask. Fördelen är att jag har inte så mycket att mista — och de kärva tiderna påverkar mig inte ett dugg, jag fortsätter att leva som vanligt. Vilket betyder att jag är en usel medborgare som inte gör ett dugg för att "hålla hjulen igång" (hemska uttryck). Konsumtion är ett näst intill okänt begrepp i familjen.

Egentligen var det tiden jag tänkte tala om — men spårade som vanligt ur innan jag kommit igång. Och detta med anledning av ett par mejl jag nyligen fick, i båda breven undrar avsändarna om jag slutat läsa eftersom jag inte berättar om mina läsupplevelser. Sanningen är den att jag inte har läst mycket på sista tiden. Här kommer tiden in — när man som jag ta'r god tid på sig så är det kväll innan jag klarat av de nödvändigaste huslig sysslorna. Då gäller det mest att hålla sig vaken tills det är dags att träffa herr Blund. Att lyssna på musik och titta på lågornas dans är ungefär vad jag klarar av då.
Men visst har jag några böcker på gång. "Rösten" av och om Thomas Quasthoff — en bok med intressant innehåll med tyvärr utan flyt i språket. Jag som inte tycker om vokalmusik är helt betagen av Thomas Quasthoffs röst.
Och den ljuvliga "Elizabeth and her German Garden" av Elizabeth von Arnim.

Idag har jag flängt runt med dammsugaren — väntar man tillräckligt länge mellan gångerna så är det tillfredsställande att se hur stor skillnaden blir. Sista veckan hade jag funderat på om jag skulle dammsuga eller odla potatis på köksgolvet. Mina danska vänner avgjorde det hela när de aviserade sin ankomst. Jag tyckte inte att jag kan bjuda på te i en potatisåker.

Jag undrar

varför man undertecknar brev med /namn när man är ensam om brevet. Det ställer sig naturligtvis annorlunda om man företräder flera personer.

Substantiv

När jag för en tid se'n lyssnade på Språket talade man om grammatik och dess terminologi och jag kom att tänka på en episod i min första tvåa. Den betraktades som skolans värsta klass men det var då det, idag skulle man förmodligen tycka att de var änglabarn. För att visa hur stökigt det var på lektionerna lät jag bandspelaren gå utan att ungarna visste om det. Nu minns jag inte om jag någonsin spelade upp det för klassen — men jag hittade bandet många år senare och fick mig ett gott skratt när jag hör mig själv säga: "Ludvig, gå ner från bänken" uppenbarligen händer inget för jag upprepar meningen flera gånger, sista gången har jag kommit upp i falsett — och just då skriker Ludvig: "jaa, jag kunde ta på taket". Vi hade talat om substantiv och jag hade sagt att ofta är substantiv någonting som man kan ta på.

På den tiden var dagens första lektion tio minuter längre än de andra övriga för att man skulle ha morgonsamling. Jag läste Lillvingen av Bror Colstrup och de små tuffingarna satt som tända ljus. Undrar om man fortfarande kan muta ungar med högläsning - i en obs-klass tämjde jag smågangsterna med "Det spökar i Jämtland". Den hade jag själv suttit framför brasan hos Agnar i Funäsdalen och lyssnat till som barn. När vi gick hem i den kalla vinternatten såg jag till att gå mellan föräldrarna!
Bror Colstrup vet jag ingnting om — hittar honom ingenstans.

Mindre mer tack

mer långsamt
mer roligt
mer aktiv
mer bränslesnåla
mer försiktig

Vad har hänt? Ovanstående hörde jag i morse på en enda nyhetssändning. Man behöver ju inte veta vad komparera betyder för att göra det — lika lite som man måste veta vad adverb eller ablativ är, för att kunna tala.
Priset tog nog den kvinnan som sa' mer intelligentare.

Grattis Ester!

I dag skulle Ester Ringnér-Lundgren ha fyllt 101 år.
Många känner kanske henne bättre som Merri Vik, författare till Lotta böckerna. Men hon skrev även under pseudonymerna Kaj Ringnér och Bertil Björk.
Själv blev jag bekant med hennes böcker som 8-åring när jag fick Tussi i skolan — Tussi böckerna läste jag gång efter annan, och tycker fortfarande att de är roliga att återvända till. Idag känns det dessutom charmigt nostalgiskt att läsa om den skola som inte längre finns. En skola med rolig timme på lördagarna och examen med sånger, verser och kräpp-pappers mössor.

Alla som läst Esters böcker vet att det är roande läsning, episoder som får en att fnissa glatt inte bara just när man läser det utan varje gång man kommer att tänka på dem. Men man blir bildad också; förutom en oklanderlig svenska finns det gott om lärdom insprängt i texten. Jag vet att Ester blev så glad varje gång hon hörde att ett citat hade fört en läsare till dess källa.

Men Ester var långt ifrån bara skoj och lustiga episoder — det fanns ett mörkt stråk av längtan och vemod under det uppsluppna. I ett brev 1986 skrev hon:
"...men jag vore glad om jag inte hade så mycket vemod i mig och levde mig in i allting så intensivt. Och minns allt så utomordentligt väl! Det blir mycket vemod och hemlängtan då. Men jag får väl säga som "gumman" "Man måste ha ett väldigt gott humör för att orka med att vara så ledsen".

När vi båda var sjuka och varken kunde träffas eller orkade skriva brev ringde vi och piggade upp varandra. Jag minns en gång när hon var bekymrad över att jag hade så svårt att få tag på min läkare. "Karln är en knöl" sa hon.
"Nej Ester", sa jag "jag tycker bra om honom, han är väldigt trevlig".
"Alla knölar är trevliga" var Esters lakoniska svar. Vilken livserfarenhet!

Jag saknar dig Ester!

Är du nyfiken på Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren så hittar du det här.

Nutschapparat

Nutschapparat (en, er) m. tekn. hvarmed sirapen utsuges ur formarna.

Vilken sirap ur vilka formar?

0000000

SVENSKA SPRÅKETS

ORDFÖRRÅD
ELLER
80,000

INHEMSKA OCH FRÄMMANDE

ORD OCH NAMN

MED ÖFVERSÄTTNINGAR OCH FÖRKLARINGAR
JÄMTE UTTALSBETECKNING OCH ACCENTUERING
ENLIGT SV. AKADEMIENS LJUDENLIGASTE STAFSÄTT
____

UNDER MEDVERKAN AF FLERA SPRÅKMÄN
UTARBETAD AF

EDM. WENSTRÖM OCH OSSIAN JEURLING
LÄROVERKSADJUNKT 0000REDAKTÖR

En bok att njuta och att förlora sig i. Den är tryckt 1891 och förklarar förmodligen bara de ord som man antog att vanligt folk inte kände till. Jag hittar flera ord som jag inte är säker på vad de betyder och där varken Hojen eller dess ordbok inte är till någon nytta. Så jag vänder mig till den gamle vännen Svensk uppslagsbok tryckt 1937 — och där får jag napp.
Nutsch, tekn. se Filtrering.
Hämtar rätt band och tvingas läsa igenom ett rätt lång artikel om filtrering innan jag hittar vad jag söker:
Vid f. av frätande vätskor, vilka innehålla grovkorniga ämnen, stora kristaller i större mängd, använder man med fördel s. k. nutschar. Dessa äro, vad filtrermaterialet beträffar, i stort sett lika med vad som ovan beskrivits, men man har för att öka kapaciteten och för att fulls- befria de fasta ämnena från vätska under filterskiktet åstadkommit ett vakuum, genom vakuumpumpar av olika konstruktion; filtratet bortpumpas vanl. genom kolv - el. centrifugalpumpar.

Se där, en användbar kunskapen som enligt de gamle vise är så lätt att bära med sig.

Och man inser också att även om man skaffar sig de allra nyaste uppslagsverk, lexikon och ordböcker så kan man inte gör sig av med de gamla.

Fidelkommiss och elklut

Ja, jag trodde att det hette så. Inte 17 visste jag som tio-åring vad det var att gå igenom ekluten. Inte för att jag visste vad elkluten var heller — men jag fann det inte konstigare än eklut. Vad beträffar fideikommiss var inte heller det ett ord som ingick i familjens vardagsspråk. Det är onekligen lättare att uttala ordet om man låter i bli l. Dessutom har jag en känsla av att i de gamla 25-öres romanerna där det vimlade av gods och adelsmän, så var trycket ofta så dåligt att det faktiskt såg ut som ett l.
Skulle vara intressant att veta hur barndomens läsvanor har präglat mig — om det nu har gjort det. Nu diskuterar man återigen huruvida det är viktigare att barn läser än vad de läser. Så mycket dynga som jag läste som barn är jag frestad att säga att det inte betyder så mycket vad de läser — men å andra sidan slank det ju med en hel del god litteratur också. Dessutom är det ju lite som att säga "Jag fick minsann mycket smörj som barn, och se så bra jag blivit tack vare (trots?) det." Är man inte så lyckligt lottad att man växer upp i en miljö där läsning uppmuntras och diskuteras är ju risken att man fastnat i skräplitteraturen. Vad som är god och dålig litteratur får kanske betraktas som en annan diskussion — där finns många åsikter och många ömma tår.

Inte mycket att berätta

00000

"A bad book is as much of a labour to write as a good one; it comes as sincerely from the author's soul."
0000000000 Aldous Huxely

Det har inte blivit så mycket läst på sistone. På Ön läste jag av och till de två första böckerna i Laura Childs "Tea Shop Mystery Books". Lätt, mycket lätt, underhållning. För tillfället ungefär vad jag kunde samla mig till.

Mina lördagar med Gutenberg är alltid givande, fast jag tittar på fler böcker än vad jag läser. "I utvecklingstid. En berättelse om flickor" av Toini Topelius från 1889 har nyss lagts till den digra samlingen. Jag har läst bitar av den tidigare på Runeberg men jag tycker deras system där man klickar fram en sida i taget är besvärligare att läsa än Gutenbergs där man har hela boken på skärmen att bläddra i.
Senast hittade jag två böcker av Minna Canth, finnarna tyx vara mycket flinkare än vi svenskar att publicera sina böcker.

Men just nu tänker jag njuta av senaste numret av Slightly Foxed.

fler språkligheter

MULTIPLICATION is vexation,

Division is as bad;

'The Rule of Three doth puzzle me,

And Practice drives me mad

kkkkkkkk

Jag håller gärna med om att jag är mycket bättre med bokstäver än med siffror — men jag är långt ifrån en hejare på grammatik. Däremot så vet jag på ett ungefär var jag kan ta' reda på sån't vetande som jag inte bär med mig. Klockan är en million — igen, den är förresten aldrig annat, så jag orkar inte reta dig med nya påståenden. Men några fraser kan du få på vägen:
mitt bland folkvimlet
lägger ned stort krut
väldigt ökade kostnader
vad vi kommunicerar
falla oss alla till del
återkommer igen

Hoppas att du kan sova efter detta!

Spastisk otit

Eftersom jag kom att tala om ord i den engelska bloggen — ord vi gillar och ord vi ogillar — borde jag kanske ta' upp ämnet även här. Ett känsligt ämne har jag förstått. Just därför anstränger jag mig verkligen för att förhålla mig neutral, jag visar till exempel aldrig hur plågsamt jag tycker det är att folk inte kan använda före och innan på rätt sätt — vad jag anser är rätt!
En gång i tiden när jag gick på en skola med elever från hela Sverige tyckte jag att det var så spännande att lyssna på hur olika vi uttryckte oss. En gång när jag frågade en av tjejerna om hon sa' en eller ett finger blev jag lite tillplattad när jag fick till svar: "dig vågar man ju inte prata med, du anmärker på allt man säger."
Men jag tänker ändå sticka ut hakan idag — och förmodligen även i framtiden och tala om vad som får mina hörselgångar att vrida sig av smärta.
prioritera bort
vänta kvar
rädda kvar
göra åtgärder
göra självmord
släcka ned
öppna upp
starta upp
splittra upp
märka av
förstora ner — jo, jag har faktiskt hört det!
ja här skulle jag kunna fortsätta ett par meter till.
Det där med prepositioner kan vara knepigt, vissa kombinationer tror jag nog är slöa direktöversättningar från engelskan. Men studerar man på universitetet eller vid detsamma? Jag bor på en ort där man använder på i de flesta sammanhang, man pratar på saker och ting och bor på skogen.

Hu, en hallonmask!

— Hu! — skrek Therese.
— Fy! — skrek Aina.
— Vad nu? — skrek stora syster.
— En mask! — skrek Therese.
— På hallonet! — skrek Aina.
— Slå ihjäl honom! — skrek Lorenzo.
— Och så mycket väsen för en stackars liten mask! — sade stora syster förtretad.

Som så ofta när jag plockar hallon går mina tankar till farbror Zacharias. Naturligtvis gick jag raka vägen hem och plockade fram alla delarna av Läsning för barn — alla delar jag har vill säga, det fattas ett par.
"Hemma på Gretaby", från 1897 av Aina fick också följa med ut på trappen. En av min barndoms favoriter där man talar med vördnad om farbror Zach.
Kan inte hitta något om Aina på nätet — annat än på finska — men jag vet att jag för länge sedan tog reda på att hon hette Edith Theodora Forssman och att hon levde mellan 1856 och 1928. Mitt bibliotek tog också hem " I ungdomsår" fortsättningen på "Hemma på Gretaby". Jag läste mig också till att dessa två böcker till stor del var självbiografiska.
Man kan ju undra vad som fängslade en tioåring i dessa moraliskt högtstående böcker med sin gammalstavning och pluralformer. Och som fortfarande fängslar mig. Kanske det enkla vardagliga — jag har aldrig gillat spännande böcker och undvek Fem-böckerna och liknande berättelser. Det skenbart händelselösa fascinerar mig böcker som tråkar ut de flesta av mina vänner hör ofta till mina favoriter, som till exempel "Poganuc People" av Harriet Beecher Stowe.
För att återvända till Gretaby så minns jag faktiskt att jag inte höll med om allt som sades i boken.

— Ack ja, — sade Mary — Gretaby är i mitt tycke aldrig vackrare och trefligare, än när jag varit borta någon tid och så kommer hem igen. —
— Så är det kära barn, vi måste hafva hvad jag ville kalla ett rotfäste också här på jorden, ett hem, ett fosterland, för att rätt kunna fylla vår kallelse i lifvet. Kosmopoliten är ett stackars vinddrifvet flarn på världshafvets böljande vatten.

En bok, en kopp te och katten i knäet

medan regnet smattrar på taket — vad kan man mer begära?
Har kastat alla måsten överbord och ägnar mig åt Maisie Dobbs. Nu på engelska — jag gnällde över översättningen när jag lämnade tillbaka de två första böckerna i serien, så bibban fixade fyra av dem i originaltappning. Vilken skillnad! Jag vet att det är svårt att översätta anglicismer på ett övertygande sätt — för att inte tala om att få till cockney men det är trots allt vad man måste begära av en skicklig översättare. Jag skulle inte kunna göra det bättre själv — men så är jag inte heller översättare.
Böckerna är charmiga och en aning annorlunda än andra böcker i genren. Perfekt sommarläsning. Vill inte avslöja mer, det skulle förstöra nöjet för dem som ännu inte läst dem men avser att göra så.


Det är så bra med biblioteksböcker i synnerhet fjärrlån — de måste ju läsas före ett visst datum på så sätt får jag inte så dåligt samvete när jag lämnar dammtussarna och ogräset i fred.

Det blir inte alltid som man tänkt

Har inte rört min svenska bokhög. Låneböcker som snart ska tillbaka har fått mig på andra tankar.
Började med Jill Paton Walsh, först hennes fortsättning på Dorothy Sayers böcker om Lord Peter och Harriet Vane, "A Presumption of Death". Nu är det ett tag se'n jag läste Sayers och jag har svårt att jämföra utan att plocka fram de böckerna. Jag som inte är någon deckar fantast tycker om den här sortens böcker där människorna och deras tankar får stort utrymme, liksom den skildrar miljön och tiden på ett trovärdigt sätt. Min enda invändning — som egentligen inte är en invändning — är att jag lite väl tidigt visste vem som var skyldig. Det tror jag aldrig har hänt mig när jag läst Sayers böcker. Se'n fortsatte jag med "The Bad Quarto" av samma författare, det är vad de kallar "An Imogen Quy mystery". Jag har läst en av dessa tidigare "The Wyndham Case" vilken jag uppskattade av tidigare nämnda skäl. En annan anledning till att jag gillar Walsh böcker är nog det långsamma tempot — en bok får gärna vara snudd på stillastående.

För en tid se'n rekommenderade en e-vän författaren Dorothy Emily Stevenson, en skotsk författare och faktiskt släkt med R. L. Stevenson. Hon var en produktiv författare men tyvärr går det bara att få tag på två av hennes böcker i Sverige. Det är två av böckerna om Miss Buncle. Just nu läser jag "The Two Mrs. Abbotts" från 1943. Precis som "A Presumption of Death" utspelar den sig under kriget.

Överst i min boktrave

I en av mina travar borde jag kanske tillägga, i en av de svenska travarna för att vara mer exakt. Den nyaste boken som jag ser fram emot att läsa är Beata Arnborgs "Professor Vivi — den sagolika botanisten". Ända se'n jag som tonåring läste "Vivis resa" av Vivi Laurent har hon intresserat mig. Vid en omläsning av "Vivis resa" i vuxen ålder såg jag kanske boken med andra ögon — den är ju typisk för sin tid en bitvis andlös hurtighet som kan vara irriterande. Ändå förmår den att fånga mig — möjligtvis för att jag varit på många av de ställen som hon skriver om även om det var långt senare. Medan jag har lite svårt för "Amerikanskt" av Ester Blenda Nordström — jargongen är för käck och dessutom har den rasistiska drag.

På bibban hittade jag en bok av Göran Greider som jag än så länge bara läst ett kapitel i: "Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi — 22 texter om klassisk musik".

Den tredje hittade jag i bokhyllan häromdagen "Löjliga familjerna" av Staffan Björck. Misstänker att den kanske åker tillbaka i bokhyllan eftersom biblioteksböckerna har förkörsrätt. Och med tanke på att jag varje dag när jag klarat av alla måsten i regel är för trött för att läsa så vete 17 när jag betat av ens de allra översta böckerna i mina travar.

Vad skulle jag göra utan biblioteket? Det är litet med ett begränsat urval men servicen kunde inte vara bättre. Visst var det bättre förr när datorerna och medföljande ungar inte bredde ut sig och när man själv skrev sitt lånenummer, tog sina böcker och gick. Grinigt? Kanske det, men jag tycker att det är sorgligt när datorerna breder ut sig på bekostnad av böckerna.Ett annat problem — som helt är mitt eget — är att när jag väl är på bibban är det tvärstopp i hjärnan. Allt jag tänkt titta efter är som bortblåst ur huvudet och minneslappen ligger hemma på köksbordet. Så jag gör den vanliga rundan, tittar efter nya böcker och hoppas hitta några gamla som jag missat tidigare.Ibland finns en hylla med böcker till försäljning. Senast en biografi om Kurt Atterberg, en bok om Gamlingen, Augustinus tretton brev och Praktisk väfbok av Nina von Engeström. Den sistnämnda har jag visserligen i en första upplaga men den är så sliten att jag nästan inte vågar bläddra i den — så 5:- för ett fräscht exemplar tyckte jag var ett fynd.

Någon av alla de kunniga bok-bloggarna kastade ut en fråga för lite se'n; förändras dina läsvanor på sommaren? För mig gör det nog det — jag läser gärna om gamla favoriter, barn och ungdomsböcker och fast jag inte gillar deckare så finns det några av klassikerna med fina miljöskildringar som jag gärna återvänder till. Agatha C och Dorothy S för att nämna ett par.

Favoriter från A till Ö

Det är nog mer än en vecka se'n som Simon på sin blogg Stuck In A Book lanserade A-Z Favourites — att välja en favoritförfattare för varje bokstav i alfabetet. Livet har kommit emellan men jag har haft det i tankarna medan jag gjort annat. Det är knepigt, en del bokstäver har jag många författare till medan det är totalstopp för andra. Ibland vet jag inte var jag ska dra' gränsen för favoritförfattare och författare jag uppskattar. Jag har inte lyckats få till en komplett lista men räknar med att återkomma när — om — jag kommer på fler namn.
Eftersom många av mina författare är icke-engelska tänkte jag ett ögonblick att jag skulle ha två listor. Men jag inser att det ta'r för mycket tid nu när jag borde tillbring hela dygnet i rabatterna.

Jag har inte satt ut några boktitlar eftersom jag tycker det krävs mer än en god bok för att en författare ska kunna kallas favorit.

A - Claes Andersson och Gillian Avery
B - Elsa Beskow och Margot Benary-Isbert
C - G. K. Chesterton
D - Emily Dickinson
E - Vilhelm Ekelund
F - Per Anders Fogelström
G - Wolfgang von Goethe och Anna Katherine Green
H - Aldous Huxely
I - Henrik Ibsen
J - Jerome K. Jerome
K - Erik Axel Karlfeldt
L - Astrid Lindgren - med original illustrationer!
M - Betty MacDonald och A. A. Milne
N - Ogden Nash
O - Hilda Olsson mer känd som Kerstin Hed
P - Chaim Potok
Q -
R - Christina Rossetti
S - Nevil Shute
T - David Thoreau
U - Edith Unnerstad
V - Adam Zagajewski
W - E. B . White och Elin Wägner
X -
Y -
Z - Erik Zetterström (Kar de Mumma) och Beatrice Zade
Å -
Ä -
Ö -

Älvarna de glida

Vägarna de skrida,
Älvarna de glida,
Vindarna de rida högt på löddrig sky.
Skogarna de gånga
Stora steg och långa,
Åsarna de draga långt från bygd och by.
Högst av alla vandrar solen själv.
Kom och låt oss följa sol och vind och älv!
00000000000000000 Karl Erik Forsslund

Undrar om de gamla vandringsvisorna och gånglåtarna sjungs idag.
De kommer osökt för mig en dag som denna när jag promenerar efter älven.

Jag måste tillstå att jag aldrig kommit igenom Forsslunds "Storgården" även om hans stavning fascinerar mig. En del som ser ovant ut var ju den tidens norm, pängar och bärg kan man se långt in på 1900-talet. och att byta ut c mot s är ju accepterat i norskan.

"Härrliga dagar, hälgdagar, fästdagar!"
"...men väkste åter och fick formen av ett järta."
"Men hur han stirrade mot himlen över hustaken, kunde han ej upptäcka en skymt av solen äller någon annan juskälla. Han började just misstänka, att han antingen hallisunerade äller var en lekboll för några hittills okända makters hemlighetsfulla nycker — då han kom att sänka blicken och åter befann sig mitt i den enkla och klara s. k. värkligheten.
Den sjunkande solen, som han ej kunde se, sken rätt på ett fönster tvärs över gatan, och detta fönster hade av en omedveten människovänlig byggmästare plaserats så, att dess refläks föll rakt in i Karl-Hermans skrubb vid denna årets tid och dygnets timma."

Om det är sant vet jag inte men jag har läst att Selma Lagerlöf läxade upp Forsslund och gav honom en lektion i svensk stavning — och om etymologi och varför till exempel ljud och ljus stavas som de gör.

Deux jeunes filles lisant
by Pierre-Auguste Renoir

Tack för oroliga telefonsamtal! Både datorn och jag har varit opassliga men datorn har varit värst däran. Och naturligtvis blev datorn akut sjuk alldeles före påsk när Sverige stängde för helgen.
Inte förrän jag blir tvungen att leva utan dator inser jag hur mycket tid den stjäl från annat. Trots att jag vilade mycket hann jag städa bokhyllorna - ett mammutjobb. Det råder köpstopp för böcker - vilket vi naturligtvis genast bröt. Ska det köpas böcker borde vi bara köpa böcker av författare vilkas namn börjar på Ö för att slippa flytta alla böcker igen. Visst lämnar jag luckor - men det hjälper inte så länge vi köper fler böcker än luckorna ger plats för!
Har hunnit läsa också, Mats-Eric Nilssons "Den hemlige kocken". Skrämmande och mycket läsvärd.
Har återvänt till Jeanna Oterdahl - "Ett gammalt borgarhem" och Laura Fitinghoffs"Vårluft". Tänker återkomma till deras språk en dag när jag inte är fullt så sömnig.

Styrketräning för kropp och själ

Vem behöver gå på gym när man kan lyfta böcker? Taxikillarna vågade sig inte upp för vår isiga backe. Med hjälp av kälke och snöskovel fick jag ändå upp både böcker och 10 l vätska.
Nu har jag lektyr både för detta och ett antal kommande liv.

Den stora, och tunga boken som står bakerst är "Audubon: Birds of America". Hela tjocka boken består av J. J. Audubons fantastiska fågelmålningar.
Den understa boken handlar om Michelangelo. Därnäst kommer "William Allinghams Diaries" och "Oxford Dictionary of Music". De två översta är "Literary Puzzles" och "Best of Saki".

Pro captu lectoris habent sua fata libelli

MÄNNISKORS MÖTE
av Hjalmar Gullberg

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed..

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Pro captu lectoris habent sua fata libelli
Böcker har sina öden allt efter läsarens fattningsförmåga.

Och, bör man kanske tillägga på nusvenska referensramar.
Kom att tänka på Hjalmar Gullbergs dikt "Människors möte" när jag idag mötte två män på gångvägen. Den yngre av dem passerade raskt en äldre jovialisk herre och försvann snart ur vår åsyn. När jag mötte den långsamme herren fnissade han, klappade mig på armen och sa' "vi två har inte så bråttom vi". Jag kunde ju inte annat än småle och hålla med — och så fortsatte vi åt varsitt håll.

För mig var det ett positivt möte men jag minns att jag för många år sedan hörde någon på radio kåsera över den här dikten. Den personen menade att en sydlänning måste finna oss ordkarga nordbor outhärdliga. Mötas i ödemarken och så bara fälla ett ord eller två.

Det är väl denna fattningsförmåga som gör att vi har så olika uppfattning om böcker. Jag möter sällan människor som uppskattar de böcker jag tycker bäst om. Kanske är det därför som jag ytterst sällan läser böcker som folk säger att jag måste läsa. Okej, jag är stöning också — jag vill upptäcka mina böcker på egen hand.

Veckans fynd

JACK and JILL,

Went up the hill,

To fetch a pail of water,

Jack fell down,

And broke his crown,

And Jill came tumbling after.

Then up JACK got,

And home did trot,

As fast as he could caper;

DAME GILL did the job,

To plaster his nob,

With Vinegar and brown paper.

Den första versen är ju en klassiker — men jag hade ingen aning om att det fanns ytterligare 14 verser.

JACK and JILL,
AND
OLD DAME GILL.

Read it who will,

They’ll laugh their fill.
London. Published by J. Aldis. No. 9 Pavement, Moorfields.

17 March 1806.

Jag har redan hittat fler böcker på Gutenberg (Project Gutenberg) än vad jag hinner läsa under detta jordelivet — ändå forstätter jag att fynda varje vecka. Blandningen av bilderböcker, filosofi, 25-öres romaner och klassiker — och alla övriga tänkbara genrer — fascinerar mig.