Vägarna de skrida,Älvarna de glida,
Vindarna de rida högt på löddrig sky.
Skogarna de gånga
Stora steg och långa,
Åsarna de draga långt från bygd och by.
Högst av alla vandrar solen själv.
Kom och låt oss följa sol och vind och älv!
00000000000000000 Karl Erik Forsslund
Undrar om de gamla vandringsvisorna och gånglåtarna sjungs idag.
De kommer osökt för mig en dag som denna när jag promenerar efter älven.
Jag måste tillstå att jag aldrig kommit igenom Forsslunds "Storgården" även om hans stavning fascinerar mig. En del som ser ovant ut var ju den tidens norm, pängar och bärg kan man se långt in på 1900-talet. och att byta ut c mot s är ju accepterat i norskan.
"Härrliga dagar, hälgdagar, fästdagar!"
"...men väkste åter och fick formen av ett järta."
"Men hur han stirrade mot himlen över hustaken, kunde han ej upptäcka en skymt av solen äller någon annan juskälla. Han började just misstänka, att han antingen hallisunerade äller var en lekboll för några hittills okända makters hemlighetsfulla nycker — då han kom att sänka blicken och åter befann sig mitt i den enkla och klara s. k. värkligheten.
Den sjunkande solen, som han ej kunde se, sken rätt på ett fönster tvärs över gatan, och detta fönster hade av en omedveten människovänlig byggmästare plaserats så, att dess refläks föll rakt in i Karl-Hermans skrubb vid denna årets tid och dygnets timma."
Om det är sant vet jag inte men jag har läst att Selma Lagerlöf läxade upp Forsslund och gav honom en lektion i svensk stavning — och om etymologi och varför till exempel ljud och ljus stavas som de gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar