Pro captu lectoris habent sua fata libelli

MÄNNISKORS MÖTE
av Hjalmar Gullberg

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed..

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Pro captu lectoris habent sua fata libelli
Böcker har sina öden allt efter läsarens fattningsförmåga.

Och, bör man kanske tillägga på nusvenska referensramar.
Kom att tänka på Hjalmar Gullbergs dikt "Människors möte" när jag idag mötte två män på gångvägen. Den yngre av dem passerade raskt en äldre jovialisk herre och försvann snart ur vår åsyn. När jag mötte den långsamme herren fnissade han, klappade mig på armen och sa' "vi två har inte så bråttom vi". Jag kunde ju inte annat än småle och hålla med — och så fortsatte vi åt varsitt håll.

För mig var det ett positivt möte men jag minns att jag för många år sedan hörde någon på radio kåsera över den här dikten. Den personen menade att en sydlänning måste finna oss ordkarga nordbor outhärdliga. Mötas i ödemarken och så bara fälla ett ord eller två.

Det är väl denna fattningsförmåga som gör att vi har så olika uppfattning om böcker. Jag möter sällan människor som uppskattar de böcker jag tycker bäst om. Kanske är det därför som jag ytterst sällan läser böcker som folk säger att jag måste läsa. Okej, jag är stöning också — jag vill upptäcka mina böcker på egen hand.