Läsvanor

Den långa smärta flickan med det fint skurna ansiktet och den vackra figuren såg ut som en främling i det gammeldags, smaklösa rummet. Fastän hon endast bar en enkel blårandig kattunsklänning, såg hon alldeles säkert förnäm ut. Det berodde på hållningen och ansiktsuttrycket. De stora blå ögonen, inramade av långa svarta ögonhår, blickade en smula melankoliskt och gåvo ansiktet ett något dystert uttryck. Hon hade mörkt nästan svart hår, som ordnat i enkla flätor betäckte hela nacken; över pannan var det slätkammat och benat och lade sig löst över tinningarna. Den vackra, friska hyn höjdes ännu mera av den fint skurna munnens glänsande röda läppar.
Ur "Käthes äktenskap" av Hedwig Courths-Mahler

Så här i måndskiftet gäller det att kryssa i nej-tack-rutan på alla bokklubbars medlemstidningar om man inte vill dränkas i icke önskvärda böcker. Det fick oss att diskutera läsvanor vid lunchbordet. På vilka grunder väljer man den litteratur man vill läsa? Eller måste man kanske först fråga sig varför man läser? Eskapism, kunskapstörst, avkoppling, underhållning......

Idealen förändras men jag undrar om skillnaderna är så stora mellan Hedwig Courths-Mahlers hjätlinnor och Geraldine O'Neills.

Hon är bedårande. Festklänningen framhäver Taras titzianröda hår och trots att hon har gått igenom många sorger i sitt unga liv är hon fortfarande lika vacker.
Ur "Lyssna till ditt hjärta Tara" av Geraldine O´Neill

Jag som inte har läst Courths-Mahlers böcker se'n jag var 12-13 år — och inte alls läst böckerna om Tara kan naturligtvis inte yttra mig om böckernas kvalitéer. Det var inget selektivt över min barndoms läsande — jag slukade allt som kom i min väg. I dag tror jag inte att jag skulle komma igenom någon av ovanstående böcker. Men jag är nyfiken på vad som styr vårt läsande — varför älskar somliga hårdkokta spionromaner medan andra vill läsa om komplicerade kärleksaffärer och en tredje frossar i historiska romaner. Jag har inget svar, är inte ens säker på varför jag tycker om de udda böcker jag så gärna läser. Jo, jag vet att jag tycker om att få lära mig något när jag läser och att jag kan stå ut med ett rätt tråkigt innehåll bara språket är vackert. Jag vet också att det är sällan nu för tiden som jag hittar böcker som får mig att glömma tid och rum. Det är inte utan att jag saknar den tiden när jag kunde förlora mig i en bok, sugas in i den så att slutet kom som ett smärtsamt uppvaknande och verkligheten kändes mer overklig än boken.

Just nu kan jag inte komma på några andra böcker än Chaim Potoks som drabbat mig så på sistone — och det är många år sedan jag läste dem.
Tror jag får återkomma till ämnet när jag tänkt över det bättre.

Vi blev lite nyfikna på Hedwig Courths-Mahler och jag försökte hitta information om henne. Det finns inte så mycket, hon är väl inte riktigt rumsren — om man överhuvudtaget känner till henne nu för tiden. En snutt på engelska hittade jag och en annan på tyska.