torsdag 5 februari 2009

Fynd i bokhyllan

0
Det händer inte ofta — men det händer att jag upptäcker okända böcker i bokhyllorna. Och jag blir lika förvånad varje gång, jag har ju trots allt flyttat om och organiserat i hyllorna rätt många gånger.
Den här gången var det två böcker "Jesu liknelser" av Kaj Munk med illustrationer av Rune Lindström från 1944. Det är inte bara illustrationerna som är fantastiska — texten är enkel och rätt fram. Jag är inte helt säker på att den var alldeles okontroversiell då för mer än 60 år sedan.
Redan från början anslår den en vardaglig ton:
0
God dag barn! Är det någon av er, som tycker om att höra någon berätta? Jag känner en som kan konsten. Det är Jesus. På den här tiden, då han gick härnere på jorden berättade han så gärna. Han var mycket tillsammans med folk. Ibland var de ute och seglade, och iblandvandrade de i bergen, och ibland var han bortbjuden och var då tillsammans med en hel del människor. Och så hände det sig att han tog sig för att berätta något.

0

Illustrationen till "Den rike mannen och Lasarus" tycker jag är suverän.

De fåvitska jungfrurna har blivit tanklösa i den här
versionen och här kommer man osökt att tänka
på de gamla dalmålningarna.
0
0
Människor, som blåste upp sig och var viktiga, dem tålde inte Jesus. Han sade en gång, att det gagnar inte det minsta att man är aldrig så bra, om man är högfärdig över det. Jesus tänkte därvid på fariséerna.
0
Jesus vilar ut i Betania i sina vänners,
Marta, Maria och Lasarus hem.
0
Den andra boken "Jesus av Nasaret, åttio original-planscher av konstnären William Hole med text ur evangelierna" är tryckt 1930, men jag ser att William Hole dog redan 1917. Så att hans bilder har en helt annan karaktär är inte så konstigt. Traditionella, men ändå långt från de gamla kristendoms-planscherna.
0
Förutom det förhållandet att Jesus var lydig mot sina föräldrar, och att han växte till i visdom, ålder och nåd inför alla, som kände honom, illustrerar tavlan allt vad vi veta om Jesu liv innan han uppnådde 30 års åldern.
0
En helt annan ton.

Hur sa?


Jag har undrat varför människor, särskilt ungdomar lyckades klämma in ordet kitt i var och varannan mening. Så gick det upp ett liljeholmens — de säger (tror att de säger) shit.
Det borde jag ha fattat eftersom det är lika vanligt att uttala Shakespeare med samma tunna tj-ljud — och international.....

söndag 1 februari 2009

Caroline och Edith

0
"Caroline — ett kvinnoöde från romantikens dagar" av Beatrice Zade. En av alla fantastiska böcker jag fått när vårt lilla bibliotek varit tvungen att göra plats för nya och mer efterfrågade böcker.
Caroline Michaelis-Böhmer-Schlegel-Shellings (1763-1809). Jag har ingen aning om hur korrekt skildringen är — men den är fängslande. Caroline hann med mycket i sitt relativt korta liv — tre äktenskap bland annat. En gång änka och en gång frånskild, det senare var inte enkelt på den tiden och den som hjälpte henne att slippa ifrån en kändis (Schlegel) för en annan kändis (Shelling) var ingen mindre än hennes gode vän Wolfgang von Goethe. Att jag kom att tänka på, och plocka fram denna bok kom sig av att jag hörde Ingemar von Heijnes radioprogram om Felix Mendelssohn. Att även Felix kände Goethe var nytt för mig.

0
Zade Inez Alfhild Beatrice, f. Baecklund, författarinna (f. 1875), skolföreståndrinna 1908, g.m. prof. A. Zade, Leipzig, 1910, har skrivit en rad skildringar från klassiska och romantiska Tyskland.
0

0
Nu får nog boken om Caroline vänta ett bra tag på att bli läst igen, det finns alldeles för många olästa böcker som väntar på sin tur.
Som jag berättade för en tid sedan läser jag just nu, "Vägen till landet som icke är : en essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner" av Jan Häll. Det kommer att dröja innan jag kan berätta vad jag tycker om boken eftersom det är en bok att läsa långsamt, med många pauser för att begrunda vad jag läst. Även om jag aldrig varit någon hängiven Södergran beundrare så har jag alltid fascinerats av hennes person. Jag läste Hagar Olssons bok om väninnan Edith för länge sedan och minns att jag var tagen av Ediths korta och svår liv.
När jag nu fräschar upp bekantskapen slår det mig att Edith nog skulle ha uppskattat datorer och möjligheten att skicka e-post. Hennes brev är konstlösa och hafsiga — hon skriver i ett brev till Hagar Olsson: "vem kan slösa dyrbar kraft på ett brev?".