Vem minns Enur i dag?

Ja, inte jag — ska jag vara ärlig minns jag inte ens att jag läst honom tidigare.
I går när jag klättrade upp till lyrikhyllan för att se till att jag citerade Emily Dickinson korrekt, såg jag ett tunt litet häfte bredvid boken jag sökte. En maskinskriven liten diktsamling.

INTE

EN

SKUGGA

DIKTER OCH FRAGMENT

AV ENUR

stod det utanpå, och på försättsbladet står:

Till min vän Theoblad
med tack för inspirationen och glädje
i skaldekonstens örtagård.
Stockholm i december 1961
ENUR

och bakpå ser häftet ut så här

Jag bläddrar i den och hittar ett par dikter som passar så här års.

0000000000000000000000000000 Julstämning

Sakta faller snön
flinga
efter
flinga
allt klädes i vitt
husen
träden
marken
livet blir bundet
i vila
och ro
en tid

Snön skapar stämning
men talar också om
att därunder finns livet
det odödliga

lika det liv
som föddes
i jultid

0000000000000000000000000000 Livsrytm

Snabb takt
driven rytm
hetsig iver
väldig jäkt

Radion går
TV:n pratar
Telefonen ringer
Grannen ropar

Hjärtfel
magsår
nervositet
stress

MÄNNISKAN

våga
vara
stilla


Jag blir nyfiken på denne Enur, en sökning ger inget napp annat än en samtida duo som uppenbarligen inte är min Enur. Jag är säker på att Enur var någon av min fars vänner, han umgicks med bohemerna i Klara — på den tiden Klarakvarteren var ett nav för unga skalder.
Senare på kvällen strövar jag runt bland våra böcker och undrar hur många författardrömmar som tidigt gått i kvav. Att få en bok tryckt — eller som Enur maskinskriva den själv — är ju ingen garanti för att bli läst och ihågkommen. Riktigt stor litteratur är tidlös men hur stor del av allt som skrivs är Stor Litteratur? I synnerhet en del av poesin från 1800-talet är pekoral som är så dålig att den är läsvärd. Exempel kommer så småningom.