Vad som fick mig att köpa första boken i “Haley Randolph” serien, övergår mitt förstånd. Där fanns alla omdömen som borde ha satt igång ett helt klockspel av varningsklockor: hilarious, fast-moving plot, Haley Randolph is a hoot och passion for designer purses.
Så här sitter jag med en bok där både författaren och huvudpersonen är besatta av väskor — jag som tycker att vad som helst som man kan bära något i duger att — bära något i.
Huvudpersonen är en ung tjej, som är precis så infantil och flugig som bara infantila och flugiga unga amerikanskor kan vara — och språket är krampaktigt ungdomligt.
Kanske är det orättvis kritik, kanske blir boken bättre efter de första 26 sidorna, för längre kom jag inte. Men jag får skylla mig själv, det stod ju i klartext att boken är: “An appealing blend of chick lit, romance, and mystery.”
Själv tycker jag att det är roligast att fynda på egen hand — att ströva runt på ett antikvariat eller bibliotek och plocka ut böcker som ser intressanta ut, bläddra lite i dem, och så det svåra beslutet, köpa eller inte köpa. På biblioteket är det ju lite enklare, där ta’r man med tveksamma böcker hem för att senare avgöra om de är läsvärda eller inte.
Bokkataloger är ytterst otillförlitliga källor — där framställs ju alla böcker som den bästa som någonsin skrivits — och vänner är inte mycket bättre de. Jo, naturligtvis finns det vänner vars boksmak jag litar helt och fullt på. Jag har några i levande livet, och några e-vänner som jag vet har ungefär samma preferenser som jag. Men jag vet också att om somliga vänner säger att “den boken måste du läsa”, så ska jag akta mig för den. Jag vet, jag är grinig — och jag har skrivit om det förr, förmodligen på mer än ett ställe.
Just nu har jag bara några sidor kvar av en bok som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska tycka om. En e-vän, som jag inte känner så väl, rekommenderade boken å det varmaste — och jag föll för det.
I “Summer at Tiffany” berättar författaren Marjorie Hart, om hur hon och kompisen Marty, när de var i 20-års åldern, far till New York City, på vinst och förlust, för att skaffa ett sommarjobb. Det var sommaren 1945, och handling pendlar mellan uppsluppet tjejsnacket och atombomber.
Det är alltid roligt att läsa om platser där man varit och där man kan se allting för sitt inre öga, som det talas om, men lite väl lättviktig tycker jag nog att den är. Det är nästan lika tröttsamt att läsa om hur naiva amerikanska tjejer utbrister i ohmygosh, som att höra det i verkligheten. Boken blir mer intressant mot slutet, och det finns stycken som får mig att fnittra igenkännande. Som när de fått ett jobb och ska skriva under anställningskontraktet:
“I was so relieved when Marty finally reached in her purse for her pen that I quickly opened mine — but it was upside down. Lipstick, bobby pins, mirror, comb, fountain pen, coin purse, Juicy Fruit gum, Tootsie Roll wrappers, and two loose nickles clattered to the floor. Marty shot me a look, but helped me scoop up my stuff. I was after the money, which had rolled out of sight. Calmly I bent down on my hands and knees, inched my hand as far as possible under the desk, found one nickel, reached for it, but gave up on the other one. My subway nickel was next to Mr. Wilson’s shiny black shoes. When I tried to get up gracefully, I banged my head on the ledge of the desk, and shrieked, “Oops!” I sank back in my chair, frozen with shame.”
Jag vände inte upp och ned på min väska under riktigt samma omständigheter — jag gjorde det i rusningtrafiken, när jag klev på en buss.
Här spelar den 27 år gamla Mary Pickford elvaåriga
Pollyanna, 1919. Filmen är ännu värre än boken.
Det är alltid intressant att återvända till böcker man inte läst på länge — inte alla håller för en omläsning.
Jag håller med Astrid Lindgren om att barn inte är några tillförlitliga bokrecensenter. Jag slukade det mesta som kom i min väg utan att bry mig om det litterära värdet, att läsa var ren underhållning och inte förrän i tonåren blev jag medveten om böckernas olika kvaliteter. Solnedgångar och azurblåa skyar var helt bortkastat på mig, jag skummade glatt sådant jag inte förstod eller tyckte var tråkigt. Moralen är jag mer osäker på — kanske svalde jag betet utan att förstå att jag gjorde det. Jag vet faktiskt inte hur mycket av mina värderingar som grundlades genom att läsa om rättrådiga barn. Men jag minns att jag uppreste mig mot patriotiska floskler som förekom i en hel del böcker.
Så vad tycker jag då om Pollyanna, nu när jag efter många år läser om den. Vad som slår mig först är att jag finner Pollyanna naiv och stundtals rätt korkad — hon babblar på utan att förstå att hon inte uppskattas, hon tycker att Moster Polly är snäll och god, fast hon i själva verket är en satkärring. Fast hon blir ju förstås snäll och god innan boken ta’r slut — tack vare Pollyanna.
Man kan inte låta bli att slås av de många likheterna med Anne på Grönkulla. Båda böckerna börjar en vacker dag i juni, båda flickorna är elva år och föräldralösa de kommer, av olika anledningar, till ett hem där de inte är välkomna.
Så här beskrivs Pollyanna när hon med tåg anländer till mostern:
It was not long before Nancy saw her—the slender little girl in the red-checked gingham with two fat braids of flaxen hair hanging down her back. Beneath the straw hat, an eager, freckled little face turned to the right and to the left, plainly searching for some one.
Och Anne så här:
A child of about eleven, garbed in a very short, very tight, very ugly dress of yellowish-gray wincey. She wore a faded brown sailor hat and beneath the hat, extending down her back, were two braids of very thick, decidedly red hair. Her face was small, white and thin, also much freckled; her mouth was large and so were her eyes, which looked green in some lights and moods and gray in others.
Båda flickorna blir förvisade till ett vindsrum, så här såg Pollyannas rum ut:
The room contained a small bed, neatly made, two straight-backed chairs, a washstand, a bureau—without any mirror—and a small table. There were no drapery curtains at the dormer windows, no pictures on the wall. All day the sun had been pouring down upon the roof, and the little room was like an oven for heat. As there were no screens, the windows had not been raised. A big fly was buzzing angrily at one of them now, up and down, up and down, trying to get out.
Och Annes:
When Marilla had gone Anne looked around her wistfully. The whitewashed walls were so painfully bare and staring that she thought they must ache over their own bareness. The floor was bare, too, except for a round braided mat in the middle such as Anne had never seen before. In one corner was the bed, a high, old-fashioned one, with four dark, low-turned posts. In the other corner was the aforesaid three-corner table adorned with a fat, red velvet pin-cushion hard enough to turn the point of the most adventurous pin. Above it hung a little six-by-eight mirror. Midway between table and bed was the window, with an icy white muslin frill over it, and opposite it was the wash-stand. The whole apartment was of a rigidity not to be described in words, but which sent a shiver to the very marrow of Anne's bones.
Anne of Green Gables kom ut 1908 medan Pollyanna kom ut först 1913. Därmed inte sagt att Eleanor Porter sneglade på Lucy Maud Montgomerys bok — föräldralösa barn, en nypa moral, oförklarliga händelser och en hel del sentimentalitet var vanliga ingredienser på den tiden.
Eleanor Hodgson Porter, är nog mest känd för sina två Pollyanna böckerna i Sverige, men hon skrev även vuxenromaner förutom andra barn och ungdomsböcker. Var tid har sina litterära ideal, och jag tycker inte att Eleanor Porters böcker var värre än en del av dagens förljugna och romantiska romaner. Nu är jag långt ifrån expert på modern underhållningslitteratur, så det är bäst att jag tillägger att jag inte läst så värst många av dem.
Boken om Pollyanna är tämligen förutsägbar, den skildrar episoder men Pollyanna förblir en konstruktion utan särskilt många mänskliga egenskaper. Böckerna om Anne ringlar fram mellan mångfasseterade människor, gott blandas med ont och dagliga trivialiteter blandas med livets större händelser.
Någon gång framöver har jag tänkt återkomma till L. M. Montgomery.
Så kom den, boken jag beställde häromdagen, och jag letar efter ord att beskriva den. Förtjusande, bedårande och charmig är nog vad som först ramlar ur munnen på mig. Även om jag inser att det inte är ord som gör boken rättvisa — det låter för sockersött och gulligt.
Den handlar om katten och hunden som bor tillsammans, och om deras vardag, det är inga andlöst spännande äventyr, bara lagom alldagligt. Nästan varje uppslag har en bild, ibland i färg. En bok att läsa högt, eller att läsa själv, för den som kommit lite längre än “far ror”.
Inte utan att man kan känna igen sig i beskrivningen av en kall vintermorgon:
Det var en dag i januari då hunden och katten låg i sina små sängar och pratade om vintern.
"Det är som om jag inte alls hade någon lust att gå upp ur den varma sängen", sa hunden. "Jag tycker om vintern, särskilt när det är ordentligt med snö som nu, men när det kommer in snö mellan tårna på mig och jag sen får tassarna fulla, då känns det mycket otrevligt. Man fryser så hemskt."
"Det känner jag till", sa katten, "det är mycket otrevligt. Men nu är mina tassar så varma och goa, de är så varma att det nästan ryker om dem. Det är så skönt i sängen när det är kallt, så jag har absolut ingen lust att stiga upp."
"Vet du vad, sa hunden, "vi stannar kvar i sängen hela dagen och leker."
we sit with our book before the fire. Outside in the night ghostly shapes pass by, ghostly faces press against the window, and at the corners of the house ghostly voices pause for parley, muttering thickly through the swirl and smother of the snow. Inside burns the fire, kindling into glorious pink and white peonies on the nearest wall and glowing warm and sweet on her face as she reads. The children are in bed. She is reading aloud to me:
En mer passande lektyr går väl knappast hitta just nu.
Grinigheten rinner av mig när jag läser “The Hills of Hingham” från 1916 av Dallas Lore Sharp. Vem som gjort illustrationerna framgår inte.
Enligt både böcker jag rådfrågat, och Wikipedia var han på sin tid en mycket populär författare, främst av böcker om fåglar och smådjur i sin omgivning. Gutenberg har bara två av hans böcker, men jag tror att man kan hitta några fler på nätet.
Ett av kapitlen handlar om frökataloger, och jag tror att det är många av oss som känner igen sig i författarens, nästan besatthet av att läsa om alla frön och drömma om en prunkande trädgård.
Kommer att tänka på en av mina favoritförfattare, E. B. White, som jag talat om tidigare.
The Leslies had taken a house on Dartmoor for the summer holidays, and when they arrived and found it was a small farm their delight knew no bounds.
Cook was very glad that they would be able to have plenty of milk, cream, and butter, eggs and poultry, for there were no shops in that desolate region, and she could not provide breakfasts and dinners out of nothing.
Janet, the eldest girl, clapped her hands when she saw the chickens running about the field in front of the house, the sheep and cows a little farther off, and beyond, on the moors, the dearest little black ponies, with shaggy coats and long manes and tails. From the window she saw a girl crossing the field towards a gate where two big lambs were bleating their loudest and trying to wriggle through the bars. She rushed downstairs and across the field and found that Kate, the farmer's daughter, was carrying the tame lambs their supper.
'Why do you feed them and not the others?' Janet asked?
'The other lambs have their own mothers to feed them,' Kate told her; 'but these two are orphans, so we have to bring them up by hand.'
'Oh, what dears they are!' Janet cried, as they[Pg 270] began to jump and frolic about her and about Kate, in eager expectation of their supper.
Then Kate filled a bottle with warm milk and tied the finger of a kid glove over it, through which the lambs sucked eagerly in turn, each trying to get a bigger share than his brother, and needing some quite severe pats to keep them in order. A little corn was given them as a second course, and, when nothing more was to be had, they gambolled away and joined the games of the wilder members of the flock.
'Now I must call the calves,' Kate said. 'Will you carry the bottle, because I shall want both my hands free?'
Janet could not quite understand this until, after a call by Kate, six calves came galloping up from a distant part of the field. She held out her fingers, and the nearest calves took them in their mouths, and so she ran towards the farmyard, a calf clinging to each hand and the others following close behind. Here she had two pails of milk, and with one hand in each let the calves find her fingers and so lap up the milk.
'What greedy things!' Janet cried. 'How they shove and push! You are clever to let each get his proper share.'
'They are just like children, and want some training and scolding to make them behave properly,' Kate said. 'That big one is a most masterful creature, and sometimes he upsets the pail and nearly upsets me too.'
The next morning Janet had proof of this. She was in the kitchen, watching Cook make some pastry, when in through the door a great creature bounded, knocking over one chair, and thrusting his head into a large bowl of milk which was standing on another. The milk poured over in a white flood on the floor. Cook screamed, and brandished her rolling-pin.
'It's a great, fierce bull!' she cried. 'Oh, Miss Janet, run for your life while I chase him out of the kitchen!'
'Nonsense, Cook,' Janet said, catching hold of the frightened woman's arm; 'it is only the masterful calf, and I think it is very clever of him to find his own breakfast!'
Auteursrecht verzekerd volgens de Wet van 28 Juni 1881, (Stbl. No. 124).
De Muis
Of
De Gestoorde Nachtrust
Een berijmde geschiedenis in twaalf tafereelen
Voor jong en oud
Tekst van Braga Jr. Teekeningen van P. Van Geldorp Vijfde druk
Rotterdam—D. Bolle
Drukkerij Koch & Knuttel—Gouda
Att läsa holländska böcker är inget jag ägnar mig åt, även om man kan förstå vad en text handlar om, efter-som många ord påminner antingen om tyska eller eng-elska. Men för att titta på bilder krävs inga språkkun-skaper — vilket är skönt de dagar man knappt kan tänka på sitt modersmål. Så ta' en titt på bilderna i den här härliga boken, som handlar om en liten mus förfärliga upplevelse hos ett par människor.
Jag har alltid lika svårt att veta i vilken ände jag ska börja läsa, när jag valt ut mina Gu-tenbergs fynd. För nytillkomna läsare kan jag be-rätta att lördags-mornar (fast nu för tiden heter det visst lördagmornar, analogt med chefläkare och fotboll-förbundet, som jag tycker låter galet*) har jag vigt åt Project Gutenberg. Då frossar jag i gamla böcker — tittar vilka som kommit till under veckan, och letar godbitar i största allmänhet. Ibland är resultatet överväldigande, och jag hinner och orkar inte titta på allt jag vill.
I dag var det tämligen normalt — inga enastående fynd — men en del intressanta böcker. Som "The Swiss Family Robinson" av Jean Rudolph Wyss, med illustrationer av Milo Winter. Den här engelska översättningen är från 1916 — men naturligtvis finns inte översättarens namn med. Inte dåligt att man talat om vem som illustrerade den. På svenska heter nog boken bara "Den Schweiziske Robinson", vem som översatt den kommer jag just nu inte ihåg, ska titta efter senare. Den skrevs 1812 av pastorn Johann David Wyss, och senare redigerades den av sonen Rudolph. Boken skrevs i uppfostrande syfte för pastor Wyss fyra söner. Jag läste den som barn, och jag minns att jag tyckte bättre om den än "den riktiga Robinson". Moralen gick mig som vanligt förbi — så jag tänkte att jag skulle kika på den för att se om jag uppfattar den nu.
Böcker om klädedräktens historia ges väl ut med jämna mellanrum — är de rikt illustrerade är de alltid roliga att bläddra i. Om inget annat kan man alltid glädja sig åt att leva nu, och slippa snörliv, konstfulla frisyrer och konstifika huvudbonader.
"The Evolution of Fashion" från 1897 av Florence Mary Gardiner, var dagens nytillskott på modefronten.
Det enda riktigt bekväma plagget i boken, är den här grekiska bruddräkten, som jag också tycker är snyggt.
Två kokböcker hittade jag i dag, ingen av dem någon höjdare som kokbok betraktat — men de är fina tidsdokument, och några av recepten kan man säkert använda. Till dem kommer jag att återvända. Liksom om en bok i kvinnlig slöjd — och en manligare bok om att timra sig ett hus och snickra ihop möbler till det.
.
*Om chefsläkare och chefläkare säger Språkrådet: Båda är korrekta. Dock lär det finnas en gammal regel att man inte ska ha ett s i fogen när ordet betyder överordnad, den högsta eller någon på ledande post. Denna regel känner inte många till (vissa påstår till och med att den är påhittad) och därför ska man inte rida den alltför kategoriskt. Således är det fritt val att skriva chef- eller chefs- så länge man håller sig till regeln att det alltid heter chefsåklagare och chefredaktör.
Det är lättre att säga vad och vem jag inte är. — jag är inte mitt yrke — jag är inte min inkomst (eller avsaknad därav) — jag är inte min ålder — jag är inte min sjukdom Så vem är jag då? — en lagom tjock tant i mina bästa år — en slarvig pedant — en konservativ radikal — en vänlig stropp Och vad gör jag? — läser — väver — lyssnar på musik, företrädesvis barockmusik.
