Gummigutta, en sagolik häxa

I det samma hördes en pipig röst från ett fönster i andra våningen.
— Så sagolikt snyggt! Säkert snyggaste sång Samuel skådat.
Flickorna tittade upp och fick se ett lustigt litet ansikte i fönstret.
— Vem är de? sa Ettan. Han ser precis ut som en... som en sopprot.
— Just precis, sa Rabaldus. Det är ackurat vad han gör, och han heter Samuel Sopprot. En trevlig prick.
— Så skojigt han talade, sa Tvåan.
— Jojo, det är en särskild historia med den saken. Han kan bara säga ord som börjar med "s". Och så kan han spela esskornett.



När jag för lite se'n ägnade mig åt ord som började på för, och jag försökte pyssla ihop begripliga meningar med bara "för-ord", kom jag att tänka på Samuel Sopprot i Carsten Ströms böcker om Gummigutta.
Carsten Ström (1913-1995) var konstnär, grafiker och keramiker. De fyra böckerna om Gummigutta skrev och illustrerade han från början till sin dotter Cajsa.
Jag har de tre första böckerna, och jag läste om dem flera gånger, senare läste jag dem högt för lågstadiebarn, som alla älskade dem lika mycket som jag.
Det är inte alla barnböcker som håller måttet när man läser om dem som vuxen — men när jag nu plockade fram dem för att åter läsa dem, tycker jag lika mycket om dem som första gången jag läste böckerna.


— Ska Samuel spela "Sommarens sista solros"? Särdeles söt sak.
— Ja, ja, ropade flickorna.
Samuel försvann och kom tillbaka med en vackert guldglänsande trumpet.
—Samuel spelar, sa han, småflickorna samt Svartskägg sjunger!

I röda soffan, 1949
en av Carsten Ströms målningar som jag hittat på nätet

Gummiguttas nya hus, 1954
Gummigutta och blåbärsmaskinen, 1955
Gummiguttas sällsamma resa, 1956
Gummigutta och Svarta Hatten, 1959
Tio gammaldags sagor, 1960