Jag vet, jag vet, det är längesedan jag skrev ett inlägg här. Inte bara Anneli har undrat om jag gått vilse i en bok.
Mitt liv är fortfarande fullt av böcker — och den goda vilja att dela med mig av vad jag läser. Men så länge livet springer fortare än jag, är det förfärligt dumt att försöka hålla fler bloggar gående, så jag samlar allt på ett ställe. Därför berättar jag både om gutenbergsfynd och "riktiga" böcker på bastmattan. Välkommen dit!
“Fax Me a Bagel” och “ Never Nosh a Matzo Ball” av Sharon Kahn.
Jag har den första och tredje av Sharon Kahns böcker om Ruby Rothman, änka efter en rabbin. Så vitt jag vet, ingår det sex böcker i serien om Ruby som löser mordgåtor — alla sex böckerna med matrelaterade titlar.
Fax Me a Bagel (Ruby, the Rabbi's Wife, #1)
Don't Cry for Me, Hot Pastrami (Ruby, the Rabbi's Wife, #2)
Never Nosh a Matzo Ball (Ruby, the Rabbi's Wife, #3)
Hold The Cream Cheese, Kill The Lox (Ruby, the Rabbi's Wife, #4)
Which Big Giver Stole the Chopped Liver? (Ruby, the Rabbi's Wife, #5)
Out of the Frying Pan, Into the Choir: A Ruby, the Rabbi's Wife Mystery (Ruby, the Rabbi's Wife, #6)
Jag ser att det är över tio år sedan jag läste böckerna, och i sanningens namn minns jag inte så mycket av innehållet — men jag minns att jag tyckte bäst om den första boken. Om det var det som gjorde att jag inte skaffade fler av dem, eller om det var det faktum att de inte går att få tag på i Sverige, minns jag inte längre — kanske en kombination.
Nu ser jag att den femte boken finns på ett par nätbokhandlar, men den är hutlöst dyr.
Men för den som bor eller besöker Staterna, kan jag rekommendera böckerna till dem som gillar en stunds underhållande spänning.
Om katalogiseringen berättar jag på grannbloggen.
Vad som fick mig att köpa första boken i “Haley Randolph” serien, övergår mitt förstånd. Där fanns alla omdömen som borde ha satt igång ett helt klockspel av varningsklockor: hilarious, fast-moving plot, Haley Randolph is a hoot och passion for designer purses.
Så här sitter jag med en bok där både författaren och huvudpersonen är besatta av väskor — jag som tycker att vad som helst som man kan bära något i duger att — bära något i.
Huvudpersonen är en ung tjej, som är precis så infantil och flugig som bara infantila och flugiga unga amerikanskor kan vara — och språket är krampaktigt ungdomligt.
Kanske är det orättvis kritik, kanske blir boken bättre efter de första 26 sidorna, för längre kom jag inte. Men jag får skylla mig själv, det stod ju i klartext att boken är: “An appealing blend of chick lit, romance, and mystery.”
Själv tycker jag att det är roligast att fynda på egen hand — att ströva runt på ett antikvariat eller bibliotek och plocka ut böcker som ser intressanta ut, bläddra lite i dem, och så det svåra beslutet, köpa eller inte köpa. På biblioteket är det ju lite enklare, där ta’r man med tveksamma böcker hem för att senare avgöra om de är läsvärda eller inte.
Bokkataloger är ytterst otillförlitliga källor — där framställs ju alla böcker som den bästa som någonsin skrivits — och vänner är inte mycket bättre de. Jo, naturligtvis finns det vänner vars boksmak jag litar helt och fullt på. Jag har några i levande livet, och några e-vänner som jag vet har ungefär samma preferenser som jag. Men jag vet också att om somliga vänner säger att “den boken måste du läsa”, så ska jag akta mig för den. Jag vet, jag är grinig — och jag har skrivit om det förr, förmodligen på mer än ett ställe.
Just nu har jag bara några sidor kvar av en bok som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska tycka om. En e-vän, som jag inte känner så väl, rekommenderade boken å det varmaste — och jag föll för det.
I “Summer at Tiffany” berättar författaren Marjorie Hart, om hur hon och kompisen Marty, när de var i 20-års åldern, far till New York City, på vinst och förlust, för att skaffa ett sommarjobb. Det var sommaren 1945, och handling pendlar mellan uppsluppet tjejsnacket och atombomber.
Det är alltid roligt att läsa om platser där man varit och där man kan se allting för sitt inre öga, som det talas om, men lite väl lättviktig tycker jag nog att den är. Det är nästan lika tröttsamt att läsa om hur naiva amerikanska tjejer utbrister i ohmygosh, som att höra det i verkligheten. Boken blir mer intressant mot slutet, och det finns stycken som får mig att fnittra igenkännande. Som när de fått ett jobb och ska skriva under anställningskontraktet:
“I was so relieved when Marty finally reached in her purse for her pen that I quickly opened mine — but it was upside down. Lipstick, bobby pins, mirror, comb, fountain pen, coin purse, Juicy Fruit gum, Tootsie Roll wrappers, and two loose nickles clattered to the floor. Marty shot me a look, but helped me scoop up my stuff. I was after the money, which had rolled out of sight. Calmly I bent down on my hands and knees, inched my hand as far as possible under the desk, found one nickel, reached for it, but gave up on the other one. My subway nickel was next to Mr. Wilson’s shiny black shoes. When I tried to get up gracefully, I banged my head on the ledge of the desk, and shrieked, “Oops!” I sank back in my chair, frozen with shame.”
Jag vände inte upp och ned på min väska under riktigt samma omständigheter — jag gjorde det i rusningtrafiken, när jag klev på en buss.
Här spelar den 27 år gamla Mary Pickford elvaåriga
Pollyanna, 1919. Filmen är ännu värre än boken.
Det är alltid intressant att återvända till böcker man inte läst på länge — inte alla håller för en omläsning.
Jag håller med Astrid Lindgren om att barn inte är några tillförlitliga bokrecensenter. Jag slukade det mesta som kom i min väg utan att bry mig om det litterära värdet, att läsa var ren underhållning och inte förrän i tonåren blev jag medveten om böckernas olika kvaliteter. Solnedgångar och azurblåa skyar var helt bortkastat på mig, jag skummade glatt sådant jag inte förstod eller tyckte var tråkigt. Moralen är jag mer osäker på — kanske svalde jag betet utan att förstå att jag gjorde det. Jag vet faktiskt inte hur mycket av mina värderingar som grundlades genom att läsa om rättrådiga barn. Men jag minns att jag uppreste mig mot patriotiska floskler som förekom i en hel del böcker.
Så vad tycker jag då om Pollyanna, nu när jag efter många år läser om den. Vad som slår mig först är att jag finner Pollyanna naiv och stundtals rätt korkad — hon babblar på utan att förstå att hon inte uppskattas, hon tycker att Moster Polly är snäll och god, fast hon i själva verket är en satkärring. Fast hon blir ju förstås snäll och god innan boken ta’r slut — tack vare Pollyanna.
Man kan inte låta bli att slås av de många likheterna med Anne på Grönkulla. Båda böckerna börjar en vacker dag i juni, båda flickorna är elva år och föräldralösa de kommer, av olika anledningar, till ett hem där de inte är välkomna.
Så här beskrivs Pollyanna när hon med tåg anländer till mostern:
It was not long before Nancy saw her—the slender little girl in the red-checked gingham with two fat braids of flaxen hair hanging down her back. Beneath the straw hat, an eager, freckled little face turned to the right and to the left, plainly searching for some one.
Och Anne så här:
A child of about eleven, garbed in a very short, very tight, very ugly dress of yellowish-gray wincey. She wore a faded brown sailor hat and beneath the hat, extending down her back, were two braids of very thick, decidedly red hair. Her face was small, white and thin, also much freckled; her mouth was large and so were her eyes, which looked green in some lights and moods and gray in others.
Båda flickorna blir förvisade till ett vindsrum, så här såg Pollyannas rum ut:
The room contained a small bed, neatly made, two straight-backed chairs, a washstand, a bureau—without any mirror—and a small table. There were no drapery curtains at the dormer windows, no pictures on the wall. All day the sun had been pouring down upon the roof, and the little room was like an oven for heat. As there were no screens, the windows had not been raised. A big fly was buzzing angrily at one of them now, up and down, up and down, trying to get out.
Och Annes:
When Marilla had gone Anne looked around her wistfully. The whitewashed walls were so painfully bare and staring that she thought they must ache over their own bareness. The floor was bare, too, except for a round braided mat in the middle such as Anne had never seen before. In one corner was the bed, a high, old-fashioned one, with four dark, low-turned posts. In the other corner was the aforesaid three-corner table adorned with a fat, red velvet pin-cushion hard enough to turn the point of the most adventurous pin. Above it hung a little six-by-eight mirror. Midway between table and bed was the window, with an icy white muslin frill over it, and opposite it was the wash-stand. The whole apartment was of a rigidity not to be described in words, but which sent a shiver to the very marrow of Anne's bones.
Anne of Green Gables kom ut 1908 medan Pollyanna kom ut först 1913. Därmed inte sagt att Eleanor Porter sneglade på Lucy Maud Montgomerys bok — föräldralösa barn, en nypa moral, oförklarliga händelser och en hel del sentimentalitet var vanliga ingredienser på den tiden.
Eleanor Hodgson Porter, är nog mest känd för sina två Pollyanna böckerna i Sverige, men hon skrev även vuxenromaner förutom andra barn och ungdomsböcker. Var tid har sina litterära ideal, och jag tycker inte att Eleanor Porters böcker var värre än en del av dagens förljugna och romantiska romaner. Nu är jag långt ifrån expert på modern underhållningslitteratur, så det är bäst att jag tillägger att jag inte läst så värst många av dem.
Boken om Pollyanna är tämligen förutsägbar, den skildrar episoder men Pollyanna förblir en konstruktion utan särskilt många mänskliga egenskaper. Böckerna om Anne ringlar fram mellan mångfasseterade människor, gott blandas med ont och dagliga trivialiteter blandas med livets större händelser.
Någon gång framöver har jag tänkt återkomma till L. M. Montgomery.
Så kom den, boken jag beställde häromdagen, och jag letar efter ord att beskriva den. Förtjusande, bedårande och charmig är nog vad som först ramlar ur munnen på mig. Även om jag inser att det inte är ord som gör boken rättvisa — det låter för sockersött och gulligt.
Den handlar om katten och hunden som bor tillsammans, och om deras vardag, det är inga andlöst spännande äventyr, bara lagom alldagligt. Nästan varje uppslag har en bild, ibland i färg. En bok att läsa högt, eller att läsa själv, för den som kommit lite längre än “far ror”.
Inte utan att man kan känna igen sig i beskrivningen av en kall vintermorgon:
Det var en dag i januari då hunden och katten låg i sina små sängar och pratade om vintern.
"Det är som om jag inte alls hade någon lust att gå upp ur den varma sängen", sa hunden. "Jag tycker om vintern, särskilt när det är ordentligt med snö som nu, men när det kommer in snö mellan tårna på mig och jag sen får tassarna fulla, då känns det mycket otrevligt. Man fryser så hemskt."
"Det känner jag till", sa katten, "det är mycket otrevligt. Men nu är mina tassar så varma och goa, de är så varma att det nästan ryker om dem. Det är så skönt i sängen när det är kallt, så jag har absolut ingen lust att stiga upp."
"Vet du vad, sa hunden, "vi stannar kvar i sängen hela dagen och leker."
we sit with our book before the fire. Outside in the night ghostly shapes pass by, ghostly faces press against the window, and at the corners of the house ghostly voices pause for parley, muttering thickly through the swirl and smother of the snow. Inside burns the fire, kindling into glorious pink and white peonies on the nearest wall and glowing warm and sweet on her face as she reads. The children are in bed. She is reading aloud to me:
En mer passande lektyr går väl knappast hitta just nu.
Grinigheten rinner av mig när jag läser “The Hills of Hingham” från 1916 av Dallas Lore Sharp. Vem som gjort illustrationerna framgår inte.
Enligt både böcker jag rådfrågat, och Wikipedia var han på sin tid en mycket populär författare, främst av böcker om fåglar och smådjur i sin omgivning. Gutenberg har bara två av hans böcker, men jag tror att man kan hitta några fler på nätet.
Ett av kapitlen handlar om frökataloger, och jag tror att det är många av oss som känner igen sig i författarens, nästan besatthet av att läsa om alla frön och drömma om en prunkande trädgård.
Kommer att tänka på en av mina favoritförfattare, E. B. White, som jag talat om tidigare.
Det är lättre att säga vad och vem jag inte är. — jag är inte mitt yrke — jag är inte min inkomst (eller avsaknad därav) — jag är inte min ålder — jag är inte min sjukdom Så vem är jag då? — en lagom tjock tant i mina bästa år — en slarvig pedant — en konservativ radikal — en vänlig stropp Och vad gör jag? — läser — väver — lyssnar på musik, företrädesvis barockmusik.
Själv tycker jag att det är roligast att fynda på egen hand — att ströva runt på ett antikvariat eller bibliotek och plocka ut böcker som ser intressanta ut, bläddra lite i dem, och så det svåra beslutet, köpa eller inte köpa. På biblioteket är det ju lite enklare, där ta’r man med tveksamma böcker hem för att senare avgöra om de är läsvärda eller inte.
I “Summer at Tiffany” berättar författaren Marjorie Hart, om hur hon och kompisen Marty, när de var i 20-års åldern, far till New York City, på vinst och förlust, för att skaffa ett sommarjobb. Det var sommaren 1945, och handling pendlar mellan uppsluppet tjejsnacket och atombomber.
Den handlar om katten och hunden som bor tillsammans, och om deras vardag, det är inga andlöst spännande äventyr, bara lagom alldagligt. Nästan varje uppslag har en bild, ibland i färg. En bok att läsa högt, eller att läsa själv, för den som kommit lite längre än “far ror”.
Inte utan att man kan känna igen sig i beskrivningen av en kall vintermorgon:
