Att väja fel

om boken “Handbags and Homicide“ av Dorothy Howell.

en väska helt i min smak

Vad som fick mig att köpa första boken i “Haley Randolph” serien, övergår mitt förstånd. Där fanns alla omdömen som borde ha satt igång ett helt klockspel av varningsklockor: hilarious, fast-moving plot, Haley Randolph is a hoot och passion for designer purses.

Så här sitter jag med en bok där både författaren och huvudpersonen är besatta av väskor — jag som tycker att vad som helst som man kan bära något i duger att — bära något i.

Huvudpersonen är en ung tjej, som är precis så infantil och flugig som bara infantila och flugiga unga amerikanskor kan vara — och språket är krampaktigt ungdomligt.

Kanske är det orättvis kritik, kanske blir boken bättre efter de första 26 sidorna, för längre kom jag inte. Men jag får skylla mig själv, det stod ju i klartext att boken är: “An appealing blend of chick lit, romance, and mystery.”

Att välja rätt bok

Hur väljer ni ut vilka böcker ni ska läsa?

Själv tycker jag att det är roligast att fynda på egen hand — att ströva runt på ett antikvariat eller bibliotek och plocka ut böcker som ser intressanta ut, bläddra lite i dem, och så det svåra beslutet, köpa eller inte köpa. På biblioteket är det ju lite enklare, där ta’r man med tveksamma böcker hem för att senare avgöra om de är läsvärda eller inte.

Bokkataloger är ytterst otillförlitliga källor — där framställs ju alla böcker som den bästa som någonsin skrivits — och vänner är inte mycket bättre de. Jo, naturligtvis finns det vänner vars boksmak jag litar helt och fullt på. Jag har några i levande livet, och några e-vänner som jag vet har ungefär samma preferenser som jag. Men jag vet också att om somliga vänner säger att “den boken måste du läsa”, så ska jag akta mig för den. Jag vet, jag är grinig — och jag har skrivit om det förr, förmodligen på mer än ett ställe.

Just nu har jag bara några sidor kvar av en bok som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska tycka om. En e-vän, som jag inte känner så väl, rekommenderade boken å det varmaste — och jag föll för det.

I “Summer at Tiffany” berättar författaren Marjorie Hart, om hur hon och kompisen Marty, när de var i 20-års åldern, far till New York City, på vinst och förlust, för att skaffa ett sommarjobb. Det var sommaren 1945, och handling pendlar mellan uppsluppet tjejsnacket och atombomber.

Det är alltid roligt att läsa om platser där man varit och där man kan se allting för sitt inre öga, som det talas om, men lite väl lättviktig tycker jag nog att den är. Det är nästan lika tröttsamt att läsa om hur naiva amerikanska tjejer utbrister i ohmygosh, som att höra det i verkligheten. Boken blir mer intressant mot slutet, och det finns stycken som får mig att fnittra igenkännande. Som när de fått ett jobb och ska skriva under anställningskontraktet:

“I was so relieved when Marty finally reached in her purse for her pen that I quickly opened mine — but it was upside down. Lipstick, bobby pins, mirror, comb, fountain pen, coin purse, Juicy Fruit gum, Tootsie Roll wrappers, and two loose nickles clattered to the floor. Marty shot me a look, but helped me scoop up my stuff. I was after the money, which had rolled out of sight. Calmly I bent down on my hands and knees, inched my hand as far as possible under the desk, found one nickel, reached for it, but gave up on the other one. My subway nickel was next to Mr. Wilson’s shiny black shoes. When I tried to get up gracefully, I banged my head on the ledge of the desk, and shrieked, “Oops!” I sank back in my chair, frozen with shame.”

Jag vände inte upp och ned på min väska under riktigt samma omständigheter — jag gjorde det i rusningtrafiken, när jag klev på en buss.