Drabbad av drabbad

Det finns några ord som jag aldrig använder — eller använder ytterst sparsamt — jag blev påmind om det i går när Monet skrev i en kommentar:
"En tröst i det hela verkar vara att vi är flera som är "drabbade", detta hemska svenska ord."

Jag blev så glad att det är fler än jag som tycker så — men jag hade inte tänkt på att drabbad är specifikt svenskt — men när jag tänker efter så är det kanske så.
Och vad är det då för fel på ordet drabbad undrar vän av ordning. Jag tror att det jag tycker sämst om är att man använder det så ofta och slarvigt att meningen har urholkats — verbal inflation. Visst kan jag tala om jordbävningsdrabbade områden eller hur torka och fattigdom drabbar människor i tredje världen — men att komma dragandes med det för varenda sjukdom och svår period som inträffar tycker jag är överdrivet.
Jag är väl medveten om att många inte tycker som jag och det här inlägget är inte ett försök att frälsa världen från mig misshagliga ord.

Läsvärd

De av er som besökt den här bloggen tidigare vet kanske att jag är en stönig typ som tycker direkt illa om när välmenta vänner rekommenderar böcker som man mååååste läsa. Av den anledningen är jag försiktig med att själv rekommendera böcker.
Men jag har upptäckt att det finns bloggare vars smak jag kan lita på så när flera av dem höjde "The Guernsey Literature and Potato Peel Pie Society" av Mary Ann Shaffer till skyarna så slog jag till och köpte boken. Det ångrar jag inte. Jag har aldrig besökt kanalöarna och inte haft någon längtan att göra det heller — men nu skulle jag vilja göra det. Inte heller visste jag mycket om öarna — hade inte en aning om att de var ockuperade under kriget och att befolkningen hade det mycket svårt. Låter det trist? Det är det inte — det är en charmig och spirituell brevväxling där fakta om Guernsey varvas med fakta om bokens fiktiva personer. Brevväxlingar borde jag väl säga eftersom bokens huvudperson Juliet brevväxlar med många människor både på ön och annorstädes.
Mer än så vill jag inte säga — även här tagandes mig själv som norm. Jag vill inte veta för mycket om en bok och förutsätter att andra inte heller vill det.
Boken finns på svenska för dem som inte gärna läser engelska — och kommer så småningom i en billig pocketutgåva. Allt finns att läsa på ovanstående länk

Vem minns Enur i dag?

Ja, inte jag — ska jag vara ärlig minns jag inte ens att jag läst honom tidigare.
I går när jag klättrade upp till lyrikhyllan för att se till att jag citerade Emily Dickinson korrekt, såg jag ett tunt litet häfte bredvid boken jag sökte. En maskinskriven liten diktsamling.

INTE

EN

SKUGGA

DIKTER OCH FRAGMENT

AV ENUR

stod det utanpå, och på försättsbladet står:

Till min vän Theoblad
med tack för inspirationen och glädje
i skaldekonstens örtagård.
Stockholm i december 1961
ENUR

och bakpå ser häftet ut så här

Jag bläddrar i den och hittar ett par dikter som passar så här års.

0000000000000000000000000000 Julstämning

Sakta faller snön
flinga
efter
flinga
allt klädes i vitt
husen
träden
marken
livet blir bundet
i vila
och ro
en tid

Snön skapar stämning
men talar också om
att därunder finns livet
det odödliga

lika det liv
som föddes
i jultid

0000000000000000000000000000 Livsrytm

Snabb takt
driven rytm
hetsig iver
väldig jäkt

Radion går
TV:n pratar
Telefonen ringer
Grannen ropar

Hjärtfel
magsår
nervositet
stress

MÄNNISKAN

våga
vara
stilla


Jag blir nyfiken på denne Enur, en sökning ger inget napp annat än en samtida duo som uppenbarligen inte är min Enur. Jag är säker på att Enur var någon av min fars vänner, han umgicks med bohemerna i Klara — på den tiden Klarakvarteren var ett nav för unga skalder.
Senare på kvällen strövar jag runt bland våra böcker och undrar hur många författardrömmar som tidigt gått i kvav. Att få en bok tryckt — eller som Enur maskinskriva den själv — är ju ingen garanti för att bli läst och ihågkommen. Riktigt stor litteratur är tidlös men hur stor del av allt som skrivs är Stor Litteratur? I synnerhet en del av poesin från 1800-talet är pekoral som är så dålig att den är läsvärd. Exempel kommer så småningom.

Lördag med Gutenberg

Det är inte så värst ofta det kommer svenska böcker eller tidskrifter på Gutenberg — men i dag fanns flera årgångar av Barnavännen.

BARNAVÄNNEN

ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR DE SMÅ

UTGIFVEN AF

J. B. GAUFFIN

UNDER MEDVERKAN AF FLERE BARNAVÄNNER

TJUGUANDRA ÅRGÅNGEN

1905

Naturligtvis har jag hört talas om tidningen men aldrig drabbats av den eftersom söndagsskolan kolliderade med helgerna på sommarön. Det märkliga är att jag inte lyckas hitta någon information om tidningen — varken i något av hemmets fem uppslagsverk eller på nätet. Kanske ska man söka på söndagsskola.....

Augusta Charlotta Lönborg, född 1862, död 1900, lärare i Uppsala, sångförfattare och författare, bland annat för söndagsskoletidningen Barnavännen.

Jag hittar detta hos Wikipedia men klickar man på det klickbara Barnavännen hittar man inte något om tidskriften utan en kort artikel om en svenskfinsk film från 2003 med samma namn.
Jag vet att tidningen fanns in på 60-talet men vet inte om den fortfarande delas ut i söndagsskolan. I så fall hoppas jag att den inte har fullt så många pekpinnar som den från 1905!
Jag är inte säker på att jag skulle ha kommit längre än till detta stycke.

tt gossar och flickor lära sig arbeta medan de äro unga, det är alldeles i sin ordning. Ja, det är rent af en välsignelse att kunna hugga i och läsa sina läxor med kläm och att kunna lägga en van hand vid alla praktiska göromål, som måste utföras i ett hem eller vid en gård. Skam åt den, som står där tafatt och okunnig eller lättjefull och ovillig.

Ändå är det inget fel på resten av artikeln — och kanske reagerade man inte, tonen var ju sådan då.

Jag är ingen dansare men jag kunde ändå inte gå förbi "The Art of Stage Dancing - The Story of a Beautiful and Profitable Profession" (1925) av Ned Wayburn, med sina härliga illustrationer - både foton och teckningar. Och förordet som han kallar Greetings fångade mig direkt:
"Someway I don't care for the word "Preface." As I think the matter over, I'm not sure that I ever read a preface to any book; and this fact suggests to me that possibly others would pass by this page in my book if I dubbed it by that much-worn and very trite word. So I've hailed you all with a much more cheery and stimulating title for my opening page; and perhaps, in consequence, some may read it."

Adele och Fred Astair började i Wayburns dansskola som barn. och vill man lära sig steppa finns teckningar som kanske kan lära någon som är mer dansminded än jag att steppa.
Det är i sanning en omfattande bok, dietråd för både den som vill gå upp i vikt och den som vill förlora några kilo, makeup och ansiktsuttryck, kostymer och skor och naturligtvis all tänkbara aspekter på dansen.

Dagens övrig fynd har jag inte hunnit kika på ännu.

Jag undrar

varför så många inte ids skriva ut med vänliga hälsningar? Såååå besvärligt är det väl inte? Och även om man nu tycker att det är förfärligt ansträngande så kan man väl göra det av ren artighet — om man verkligen menar att hälsningen är hjärtlig.
Ska inte gå in på det där med kära hälsningar som är omtvistat.....