lördag 27 september 2008

Fidelkommiss och elklut

Ja, jag trodde att det hette så. Inte 17 visste jag som tio-åring vad det var att gå igenom ekluten. Inte för att jag visste vad elkluten var heller — men jag fann det inte konstigare än eklut. Vad beträffar fideikommiss var inte heller det ett ord som ingick i familjens vardagsspråk. Det är onekligen lättare att uttala ordet om man låter i bli l. Dessutom har jag en känsla av att i de gamla 25-öres romanerna där det vimlade av gods och adelsmän, så var trycket ofta så dåligt att det faktiskt såg ut som ett l.
Skulle vara intressant att veta hur barndomens läsvanor har präglat mig — om det nu har gjort det. Nu diskuterar man återigen huruvida det är viktigare att barn läser än vad de läser. Så mycket dynga som jag läste som barn är jag frestad att säga att det inte betyder så mycket vad de läser — men å andra sidan slank det ju med en hel del god litteratur också. Dessutom är det ju lite som att säga "Jag fick minsann mycket smörj som barn, och se så bra jag blivit tack vare (trots?) det." Är man inte så lyckligt lottad att man växer upp i en miljö där läsning uppmuntras och diskuteras är ju risken att man fastnat i skräplitteraturen. Vad som är god och dålig litteratur får kanske betraktas som en annan diskussion — där finns många åsikter och många ömma
tår.

2 kommentarer:

  1. Hehe... Själv sa jag lakarn, Hudriksvall och sifnix...

    SvaraRadera
  2. Jag hörde en gång en liten kille fråga sin kompis om han hade sett poliostjärnan.
    Det finns förmodligen ord som jag uttalar fel än i dag - för att inte tala om ord som kan uttalas på två sätt och där de två skolorna kategorisk anser att den andra parten har fel - gigantisk, kex, check, strategi med flera.
    Margaretha

    SvaraRadera