— Hu! — skrek Therese.— Fy! — skrek Aina.
— Vad nu? — skrek stora syster.
— En mask! — skrek Therese.
— På hallonet! — skrek Aina.
— Slå ihjäl honom! — skrek Lorenzo.
— Och så mycket väsen för en stackars liten mask! — sade stora syster förtretad.
Som så ofta när jag plockar hallon går mina tankar till farbror Zacharias. Naturligtvis gick jag raka vägen hem och plockade fram alla delarna av Läsning för barn — alla delar jag har vill säga, det fattas ett par."Hemma på Gretaby", från 1897 av Aina fick också följa med ut på trappen. En av min barndoms favoriter där man talar med vördnad om farbror Zach.
Kan inte hitta något om Aina på nätet — annat än på finska — men jag vet att jag för länge sedan tog reda på att hon hette Edith Theodora Forssman och att hon levde mellan 1856 och 1928. Mitt bibliotek tog också hem " I ungdomsår" fortsättningen på "Hemma på Gretaby". Jag läste mig också till att dessa två böcker till stor del var självbiografiska.
Man kan ju undra vad som fängslade en tioåring i dessa moraliskt högtstående böcker med sin gammalstavning och pluralformer. Och som fortfarande fängslar mig. Kanske det enkla vardagliga — jag har aldrig gillat spännande böcker och undvek Fem-böckerna och liknande berättelser. Det skenbart händelselösa fascinerar mig böcker som tråkar ut de flesta av mina vänner hör ofta till mina favoriter, som till exempel "Poganuc People" av Harriet Beecher Stowe.
För att återvända till Gretaby så minns jag faktiskt att jag inte höll med om allt som sades i boken.
— Ack ja, — sade Mary — Gretaby är i mitt tycke aldrig vackrare och trefligare, än när jag varit borta någon tid och så kommer hem igen. —
— Så är det kära barn, vi måste hafva hvad jag ville kalla ett rotfäste också här på jorden, ett hem, ett fosterland, för att rätt kunna fylla vår kallelse i lifvet. Kosmopoliten är ett stackars vinddrifvet flarn på världshafvets böljande vatten.
