Jag håller mig på mattan

Jag vet, jag vet, det är längesedan jag skrev ett inlägg här. Inte bara Anneli har undrat om jag gått vilse i en bok. 

Mitt liv är fortfarande fullt av böcker — och den goda vilja att dela med mig av vad jag läser. Men så länge livet springer fortare än jag, är det förfärligt dumt att försöka hålla fler bloggar gående, så jag samlar allt på ett ställe.   Därför berättar jag både om  gutenbergsfynd och "riktiga" böcker på bastmattan. Välkommen dit!

Nedslag i kortregistret

“Fax Me a Bagel” och “ Never Nosh a Matzo Ball” av Sharon Kahn. 

Jag har den första och tredje av Sharon Kahns böcker om Ruby Rothman, änka efter en rabbin. Så vitt jag vet, ingår det sex böcker i serien om Ruby som löser mordgåtor — alla sex böckerna med matrelaterade titlar.

• Fax Me a Bagel (Ruby, the Rabbi's Wife, #1)
• Don't Cry for Me, Hot Pastrami (Ruby, the Rabbi's Wife, #2)
• Never Nosh a Matzo Ball (Ruby, the Rabbi's Wife, #3)
• Hold The Cream Cheese, Kill The Lox (Ruby, the Rabbi's Wife, #4)
• Which Big Giver Stole the Chopped Liver? (Ruby, the Rabbi's Wife, #5)
• Out of the Frying Pan, Into the Choir: A Ruby, the Rabbi's Wife Mystery (Ruby, the Rabbi's Wife, #6)

Jag ser att det är över tio år sedan jag läste böckerna, och i sanningens namn minns jag inte så mycket av innehållet — men jag minns att jag tyckte bäst om den första boken. Om det var det som gjorde att jag inte skaffade fler av dem, eller om det var det faktum att de inte går att få tag på i Sverige, minns jag inte längre — kanske en kombination.
Nu ser jag att den femte boken finns på ett par nätbokhandlar, men den är hutlöst dyr.
Men för den som bor eller besöker Staterna, kan jag rekommendera böckerna till dem som gillar en stunds underhållande spänning.
Om katalogiseringen berättar jag på grannbloggen.

Att väja fel

om boken “Handbags and Homicide“ av Dorothy Howell.

en väska helt i min smak

Vad som fick mig att köpa första boken i “Haley Randolph” serien, övergår mitt förstånd. Där fanns alla omdömen som borde ha satt igång ett helt klockspel av varningsklockor: hilarious, fast-moving plot, Haley Randolph is a hoot och passion for designer purses.

Så här sitter jag med en bok där både författaren och huvudpersonen är besatta av väskor — jag som tycker att vad som helst som man kan bära något i duger att — bära något i.

Huvudpersonen är en ung tjej, som är precis så infantil och flugig som bara infantila och flugiga unga amerikanskor kan vara — och språket är krampaktigt ungdomligt.

Kanske är det orättvis kritik, kanske blir boken bättre efter de första 26 sidorna, för längre kom jag inte. Men jag får skylla mig själv, det stod ju i klartext att boken är: “An appealing blend of chick lit, romance, and mystery.”

Att välja rätt bok

Hur väljer ni ut vilka böcker ni ska läsa?

Själv tycker jag att det är roligast att fynda på egen hand — att ströva runt på ett antikvariat eller bibliotek och plocka ut böcker som ser intressanta ut, bläddra lite i dem, och så det svåra beslutet, köpa eller inte köpa. På biblioteket är det ju lite enklare, där ta’r man med tveksamma böcker hem för att senare avgöra om de är läsvärda eller inte.

Bokkataloger är ytterst otillförlitliga källor — där framställs ju alla böcker som den bästa som någonsin skrivits — och vänner är inte mycket bättre de. Jo, naturligtvis finns det vänner vars boksmak jag litar helt och fullt på. Jag har några i levande livet, och några e-vänner som jag vet har ungefär samma preferenser som jag. Men jag vet också att om somliga vänner säger att “den boken måste du läsa”, så ska jag akta mig för den. Jag vet, jag är grinig — och jag har skrivit om det förr, förmodligen på mer än ett ställe.

Just nu har jag bara några sidor kvar av en bok som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska tycka om. En e-vän, som jag inte känner så väl, rekommenderade boken å det varmaste — och jag föll för det.

I “Summer at Tiffany” berättar författaren Marjorie Hart, om hur hon och kompisen Marty, när de var i 20-års åldern, far till New York City, på vinst och förlust, för att skaffa ett sommarjobb. Det var sommaren 1945, och handling pendlar mellan uppsluppet tjejsnacket och atombomber.

Det är alltid roligt att läsa om platser där man varit och där man kan se allting för sitt inre öga, som det talas om, men lite väl lättviktig tycker jag nog att den är. Det är nästan lika tröttsamt att läsa om hur naiva amerikanska tjejer utbrister i ohmygosh, som att höra det i verkligheten. Boken blir mer intressant mot slutet, och det finns stycken som får mig att fnittra igenkännande. Som när de fått ett jobb och ska skriva under anställningskontraktet:

“I was so relieved when Marty finally reached in her purse for her pen that I quickly opened mine — but it was upside down. Lipstick, bobby pins, mirror, comb, fountain pen, coin purse, Juicy Fruit gum, Tootsie Roll wrappers, and two loose nickles clattered to the floor. Marty shot me a look, but helped me scoop up my stuff. I was after the money, which had rolled out of sight. Calmly I bent down on my hands and knees, inched my hand as far as possible under the desk, found one nickel, reached for it, but gave up on the other one. My subway nickel was next to Mr. Wilson’s shiny black shoes. When I tried to get up gracefully, I banged my head on the ledge of the desk, and shrieked, “Oops!” I sank back in my chair, frozen with shame.”

Jag vände inte upp och ned på min väska under riktigt samma omständigheter — jag gjorde det i rusningtrafiken, när jag klev på en buss.

Pollyanna

Här spelar den 27 år gamla Mary Pickford elvaåriga

Pollyanna, 1919. Filmen är ännu värre än boken.

Det är alltid intressant att återvända till böcker man inte läst på länge — inte alla håller för en omläsning.

Jag håller med Astrid Lindgren om att barn inte är några tillförlitliga bokrecensenter. Jag slukade det mesta som kom i min väg utan att bry mig om det litterära värdet, att läsa var ren underhållning och inte förrän i tonåren blev jag medveten om böckernas olika kvaliteter. Solnedgångar och azurblåa skyar var helt bortkastat på mig, jag skummade glatt sådant jag inte förstod eller tyckte var tråkigt. Moralen är jag mer osäker på — kanske svalde jag betet utan att förstå att jag gjorde det. Jag vet faktiskt inte hur mycket av mina värderingar som grundlades genom att läsa om rättrådiga barn. Men jag minns att jag uppreste mig mot patriotiska floskler som förekom i en hel del böcker.

Så vad tycker jag då om Pollyanna, nu när jag efter många år läser om den. Vad som slår mig först är att jag finner Pollyanna naiv och stundtals rätt korkad — hon babblar på utan att förstå att hon inte uppskattas, hon tycker att Moster Polly är snäll och god, fast hon i själva verket är en satkärring. Fast hon blir ju förstås snäll och god innan boken ta’r slut — tack vare Pollyanna.

Man kan inte låta bli att slås av de många likheterna med Anne på Grönkulla. Båda böckerna börjar en vacker dag i juni, båda flickorna är elva år och föräldralösa de kommer, av olika anledningar, till ett hem där de inte är välkomna.

Så här beskrivs Pollyanna när hon med tåg anländer till mostern:

It was not long before Nancy saw her—the slender little girl in the red-checked gingham with two fat braids of flaxen hair hanging down her back. Beneath the straw hat, an eager, freckled little face turned to the right and to the left, plainly searching for some one.

Och Anne så här:

A child of about eleven, garbed in a very short, very tight, very ugly dress of yellowish-gray wincey. She wore a faded brown sailor hat and beneath the hat, extending down her back, were two braids of very thick, decidedly red hair. Her face was small, white and thin, also much freckled; her mouth was large and so were her eyes, which looked green in some lights and moods and gray in others.

Båda flickorna blir förvisade till ett vindsrum, så här såg Pollyannas rum ut:

The room contained a small bed, neatly made, two straight-backed chairs, a washstand, a bureau—without any mirror—and a small table. There were no drapery curtains at the dormer windows, no pictures on the wall. All day the sun had been pouring down upon the roof, and the little room was like an oven for heat. As there were no screens, the windows had not been raised. A big fly was buzzing angrily at one of them now, up and down, up and down, trying to get out.

Och Annes:

When Marilla had gone Anne looked around her wistfully. The whitewashed walls were so painfully bare and staring that she thought they must ache over their own bareness. The floor was bare, too, except for a round braided mat in the middle such as Anne had never seen before. In one corner was the bed, a high, old-fashioned one, with four dark, low-turned posts. In the other corner was the aforesaid three-corner table adorned with a fat, red velvet pin-cushion hard enough to turn the point of the most adventurous pin. Above it hung a little six-by-eight mirror. Midway between table and bed was the window, with an icy white muslin frill over it, and opposite it was the wash-stand. The whole apartment was of a rigidity not to be described in words, but which sent a shiver to the very marrow of Anne's bones.

Anne of Green Gables kom ut 1908 medan Pollyanna kom ut först 1913. Därmed inte sagt att Eleanor Porter sneglade på Lucy Maud Montgomerys bok — föräldralösa barn, en nypa moral, oförklarliga händelser och en hel del sentimentalitet var vanliga ingredienser på den tiden.

Eleanor Hodgson Porter, är nog mest känd för sina två Pollyanna böckerna i Sverige, men hon skrev även vuxenromaner förutom andra barn och ungdomsböcker. Var tid har sina litterära ideal, och jag tycker inte att Eleanor Porters böcker var värre än en del av dagens förljugna och romantiska romaner. Nu är jag långt ifrån expert på modern underhållningslitteratur, så det är bäst att jag tillägger att jag inte läst så värst många av dem.

Boken om Pollyanna är tämligen förutsägbar, den skildrar episoder men Pollyanna förblir en konstruktion utan särskilt många mänskliga egenskaper. Böckerna om Anne ringlar fram mellan mångfasseterade människor, gott blandas med ont och dagliga trivialiteter blandas med livets större händelser.

Någon gång framöver har jag tänkt återkomma till L. M. Montgomery.

Hundens och kattens äventyr

Så kom den, boken jag beställde häromdagen, och jag letar efter ord att beskriva den. Förtjusande, bedårande och charmig är nog vad som först ramlar ur munnen på mig. Även om jag inser att det inte är ord som gör boken rättvisa — det låter för sockersött och gulligt.

Den handlar om katten och hunden som bor tillsammans, och om deras vardag, det är inga andlöst spännande äventyr, bara lagom alldagligt. Nästan varje uppslag har en bild, ibland i färg. En bok att läsa högt, eller att läsa själv, för den som kommit lite längre än “far ror”.

Inte utan att man kan känna igen sig i beskrivningen av en kall vintermorgon:

Det var en dag i januari då hunden och katten låg i sina små sängar och pratade om vintern.

"Det är som om jag inte alls hade någon lust att gå upp ur den varma sängen", sa hunden. "Jag tycker om vintern, särskilt när det är ordentligt med snö som nu, men när det kommer in snö mellan tårna på mig och jag sen får tassarna fulla, då känns det mycket otrevligt. Man fryser så hemskt."

"Det känner jag till", sa katten, "det är mycket otrevligt. Men nu är mina tassar så varma och goa, de är så varma att det nästan ryker om dem. Det är så skönt i sängen när det är kallt, så jag har absolut ingen lust att stiga upp."

"Vet du vad, sa hunden, "vi stannar kvar i sängen hela dagen och leker."

Ett Gutenbergsfynd

It is a January night.

". . . . . . . Enclosed

From Chaos and the inroad of Darkness old,"

we sit with our book before the fire. Outside in the night ghostly shapes pass by, ghostly faces press against the window, and at the corners of the house ghostly voices pause for parley, muttering thickly through the swirl and smother of the snow. Inside burns the fire, kindling into glorious pink and white peonies on the nearest wall and glowing warm and sweet on her face as she reads. The children are in bed. She is reading aloud to me:

En mer passande lektyr går väl knappast hitta just nu.

Grinigheten rinner av mig när jag läser “The Hills of Hingham” från 1916 av Dallas Lore Sharp. Vem som gjort illustrationerna framgår inte.

Enligt både böcker jag rådfrågat, och Wikipedia var han på sin tid en mycket populär författare, främst av böcker om fåglar och smådjur i sin omgivning. Gutenberg har bara två av hans böcker, men jag tror att man kan hitta några fler på nätet.

Ett av kapitlen handlar om frökataloger, och jag tror att det är många av oss som känner igen sig i författarens, nästan besatthet av att läsa om alla frön och drömma om en prunkande trädgård.

Kommer att tänka på en av mina favoritförfattare, E. B. White, som jag talat om tidigare.

AN INTRUDER

The Leslies had taken a house on Dartmoor for the summer holidays, and when they arrived and found it was a small farm their delight knew no bounds.

Cook was very glad that they would be able to have plenty of milk, cream, and butter, eggs and poultry, for there were no shops in that desolate region, and she could not provide breakfasts and dinners out of nothing.

Janet, the eldest girl, clapped her hands when she saw the chickens running about the field in front of the house, the sheep and cows a little farther off, and beyond, on the moors, the dearest little black ponies, with shaggy coats and long manes and tails. From the window she saw a girl crossing the field towards a gate where two big lambs were bleating their loudest and trying to wriggle through the bars. She rushed downstairs and across the field and found that Kate, the farmer's daughter, was carrying the tame lambs their supper.

'Why do you feed them and not the others?' Janet asked?

'The other lambs have their own mothers to feed them,' Kate told her; 'but these two are orphans, so we have to bring them up by hand.'

'Oh, what dears they are!' Janet cried, as they[Pg 270] began to jump and frolic about her and about Kate, in eager expectation of their supper.

Then Kate filled a bottle with warm milk and tied the finger of a kid glove over it, through which the lambs sucked eagerly in turn, each trying to get a bigger share than his brother, and needing some quite severe pats to keep them in order. A little corn was given them as a second course, and, when nothing more was to be had, they gambolled away and joined the games of the wilder members of the flock.

'Now I must call the calves,' Kate said. 'Will you carry the bottle, because I shall want both my hands free?'

Janet could not quite understand this until, after a call by Kate, six calves came galloping up from a distant part of the field. She held out her fingers, and the nearest calves took them in their mouths, and so she ran towards the farmyard, a calf clinging to each hand and the others following close behind. Here she had two pails of milk, and with one hand in each let the calves find her fingers and so lap up the milk.

'What greedy things!' Janet cried. 'How they shove and push! You are clever to let each get his proper share.'

'They are just like children, and want some training and scolding to make them behave properly,' Kate said. 'That big one is a most masterful creature, and sometimes he upsets the pail and nearly upsets me too.'

The next morning Janet had proof of this. She was in the kitchen, watching Cook make some pastry, when in through the door a great creature bounded, knocking over one chair, and thrusting his head into a large bowl of milk which was standing on another. The milk poured over in a white flood on the floor. Cook screamed, and brandished her rolling-pin.

'It's a great, fierce bull!' she cried. 'Oh, Miss Janet, run for your life while I chase him out of the kitchen!'

'Nonsense, Cook,' Janet said, catching hold of the frightened woman's arm; 'it is only the masterful calf, and I think it is very clever of him to find his own breakfast!'

Ett Gutenbergfynd

Språkövning

De Muis

Auteursrecht verzekerd volgens de Wet van 28 Juni 1881, (Stbl. No. 124).

De Muis

Of

De Gestoorde Nachtrust

Een berijmde geschiedenis in twaalf tafereelen

Voor jong en oud

Tekst van Braga Jr.
Teekeningen van P. Van Geldorp
Vijfde druk

Rotterdam—D. Bolle

Drukkerij Koch & Knuttel—Gouda

Att läsa holländska böcker är inget jag ägnar mig åt, även om man kan förstå vad en text handlar om, efter-som många ord påminner antingen om tyska eller eng-elska. Men för att titta på bilder krävs inga språkkun-skaper — vilket är skönt de dagar man knappt kan tänka på sitt modersmål.
Så ta' en titt på bilderna i den här härliga boken, som handlar om en liten mus förfärliga upplevelse hos ett par människor.

Lördag med Gutenberg

Jag har alltid lika svårt att veta i vilken ände jag ska börja läsa, när jag valt ut mina Gu-tenbergs fynd.
För nytillkomna läsare kan jag be-rätta att lördags-mornar (fast nu för tiden heter det visst lördagmornar, analogt med chefläkare och fotboll-förbundet, som jag tycker låter galet*) har jag vigt åt Project Gutenberg. Då frossar jag i gamla böcker — tittar vilka som kommit till under veckan, och letar godbitar i största allmänhet. Ibland är resultatet överväldigande, och jag hinner och orkar inte titta på allt jag vill.

I dag var det tämligen normalt — inga enastående fynd — men en del intressanta böcker. Som "The Swiss Family Robinson" av Jean Rudolph Wyss, med illustrationer av Milo Winter. Den här engelska översättningen är från 1916 — men naturligtvis finns inte översättarens namn med. Inte dåligt att man talat om vem som illustrerade den. På svenska heter nog boken bara "Den Schweiziske Robinson", vem som översatt den kommer jag just nu inte ihåg, ska titta efter senare. Den skrevs 1812 av pastorn Johann David Wyss, och senare redigerades den av sonen Rudolph. Boken skrevs i uppfostrande syfte för pastor Wyss fyra söner. Jag läste den som barn, och jag minns att jag tyckte bättre om den än "den riktiga Robinson". Moralen gick mig som vanligt förbi — så jag tänkte att jag skulle kika på den för att se om jag uppfattar den nu.

Böcker om klädedräktens historia ges väl ut med jämna mellanrum — är de rikt illustrerade är de alltid roliga att bläddra i. Om inget annat kan man alltid glädja sig åt att leva nu, och slippa snörliv, konstfulla frisyrer och konstifika huvudbonader.

"The Evolution of Fashion" från 1897 av Florence Mary Gardiner, var dagens nytillskott på modefronten.

Det enda riktigt bekväma plagget i boken, är den här grekiska bruddräkten, som jag också tycker är snyggt.

Två kokböcker hittade jag i dag, ingen av dem någon höjdare som kokbok betraktat — men de är fina tidsdokument, och några av recepten kan man säkert använda. Till dem kommer jag att återvända. Liksom om en bok i kvinnlig slöjd — och en manligare bok om att timra sig ett hus och snickra ihop möbler till det.

.

*Om chefsläkare och chefläkare säger Språkrådet:
Båda är korrekta. Dock lär det finnas en gammal regel att man inte ska ha ett s i fogen när ordet betyder överordnad, den högsta eller någon på ledande post.
Denna regel känner inte många till (vissa påstår till och med att den är påhittad) och därför ska man inte rida den alltför kategoriskt. Således är det fritt val att skriva chef- eller chefs- så länge man håller sig till regeln att det alltid heter chefsåklagare och chefredaktör.

Den goda jorden

Än så länge så tycks det bara vara Karin och jag som vill läsa och diskutera "Den goda jorden". Men det är inte för sent att komma med i gruppen, om man kan kalla två personer en grupp?

Vill du läsa boken på engelska så finns den på nätet. Det borde inte vara något problem att få tag på den på bibliotekt, även om den är magasinerad så finns den säkert på många bibliotek.

Välkommen in i kommentatorsbåset!

Lördag med Gutenberg

Hittade rätt många intressanta titlar i dag — började med att titta på den boken jag trodde jag skulle klara av på några minuter. Så blir jag fast, följer med på en kanottur från Quebec till Mexikanska golfen — i en papperskanot!

Först fick jag lära mig hur kanoten är konstruerad och se'n följa med på den spännande turen.
Jag har inte kommit fram än, så nu fortsätter jag att paddla.

Boken heter "Voyage of the Paper Canoe, A Geographical Journey of 2500 miles, from Quebec to the Gulf of Mexico, during the years 1874-5" och är skriven av Nathaniel H. Bishop.

Till Japan och Norge med Gutenberg

Om konst i Japan handlar "Japan A Record in Colour", från 1901 av Dorothy Menpes illustrerad av hennes far Mortimer Menpes. En entusiastisk skildring av en insatt författare.
Det är den sortens bok och bilder som jag kunde förlora mig i som barn, och jag känner samma magi nu när jag blir sittande och funderar över människor-na på bilderna. Vad hände se'n, vad finns utanför bilden?
.

Så hittar jag Asbjørnsens och Moes norska folk-sagor "East of the Sun and West of the Moon" med illustrationer av den danskfödde Kay Nielsen. Illustrationer som får mig att tänka på Sulamith Wülfing, John Bauer, William Blake och Jennie Harbour.

Inspirerande

Fler än jag som blir sugna på att brodera när ni ser det här?

Det kommer från en bok med den nätta titeln: "The Book of Ornamental Alphabets, Ancient and Medieval, from the Eighth Century, With Numerals, including Gothic; Church Text, Large and Small; German Arabesque; Initials for Illumination, Monograms, Crosses, &c." av F. Delamotte. Boken är från 1914 och finns hos Gutenberg.

En tunn liten bok

som väcker många minnen och tankar

"And I've never nicked nothing either."
"I'm sure you haven't."
"I have nicked stuff but wouldn't nick it from here."
"You shouldn't steal things, you know," said the priest. "It doesn't matter whether it's from here or not. It's wrong. You should be a good boy."
"I'm not being a good boy," replied the boy. "It don't get you anywhere." He pointed down the church to the great hanging crucifix. I mean He was a good boy, wasn't He, Jesus, and look where He ended up."

En katolsk präst som funderar kring de människor han möter i sitt arbete — alla ensamma människor han möter.
Den får mig att tänka på människor jag mött, udda människor, ensamma människor — på försummade barn och skvallrande grannar. På cancer — hur olika vi reagerar på ett cancerbesked. En del kan inte ens ta' ordet i sin mun, Fader McKenzie ta'r sitt cancer-besked med lugn och vill inte genomlida en tuff be-handling som bara uppskjuter slutet en kort tid.
Boken berör också pedofili — Fader McKenzie blir misstänkliggjord när han sitter i en park och tittar på barnen som leker.
Det låter dystert när jag raddar upp bokens innehåll så här, men det är en rolig bok. Gervase Phinn är kanske mest känd för sina fyra böcker om sitt liv som skolinspektör i Yorkshire — också de, den sortens böcker som är svåra att läsa på tåg och bussar eftersom man sitter där och kluckar, av glädje över ordvändningar och den stillsamma situations-komiken.

Lördag med Gutenberg

Großmütterlein erzählt

Großmütterlein sitzet zur Sommerszeit
Im Garten an kühler Linde.
Da blühen die Blumen weit und breit
Und nicken im leisen Winde.
.
Die Sonne geht bald hinab zur Ruh’;
Es summen die Bienen noch eilig;
Die Vöglein singen ein Lied dazu.
Wie ist es da schön und heilig!
.
Großmütterlein winkt; da kommen geschwind
Die Kleinen und knieen daneben.
Sie küßt auf die Augen ein jedes Kind
Und läßt sich die Händchen geben.
.
„Du liebes, du gutes Großmütterchen, du!
Wir bitten und betteln und quälen.
Wir lassen dich wahrlich nicht eher in Ruh’,
Du mußt uns ein Märchen erzählen!“
.
Großmütterchen sprach: „Nun wohl! Es sei!
Ein Neues erzähl’ ich euch heute.
Ernst geht es und spaßig her dabei.
Jetzt still, ihr kleinen Leute!“
.
Da schweigt das Vöglein; die Biene setzt
Sich still in die Blume tief innen.
Die Kinder lauschen tief athmend jetzt;
Großmütterlein will ja beginnen.

En av dessa lördagar då Gutenberg hade ovanligt mycket att erbjuda — ja, det har han alltid, men jag är inte alltid intresserad av utbudet. Men i dag var det så mycket att jag knappast vet i vilken ände jag ska börja med att kika på mina fynd.

"König Nußknacker und der arme Reinhold, Ein Kindermährchen in Bildern", från 1851, av Heinrich Hoffman (1809-1894) har så läckra illustrationer att även om man inte förstår tyska så gör bilderna att det är värt att tillbringa en stund med boken.
Ja, det är den sagan som ligger till grund för Tjajkovskijs Nötknäpparen — fast intrigen i baletten lär vara ytterst förenklad variant.
Författaren är samma Heinrich Hoffaman som skrev den förfärliga sedelärande berättelsen om Struwwelpeter.

Litterär glass

När jag skrev om glass och gammeldags sätt att göra glass, kom jag att tänka på "Farmer Boy" ("Farmarpojken") av Laura Ingalls Wilder. Hennes böcker känner nog de flesta till — tyvärr är det många, i synnerhet yngre, som bara har sett den förfärliga TV-serien, som inte har mycket gemensamt med böckerna.
Böcker som barn, såväl som vuxna, kan läsa med stor behållning. Författaren hade en enastående förmåga att beskriva vardagen på ett lättfattligt sätt. Vi är säkert många som lärt oss mycket om den tiden — både om nybyggarnas situation, och om de välbärgade böndernas.
.
"Let's make ice-cream!" Royal shouted.
Eliza Jane loved Ice-cream. She hesitated, and said, "Well, ——"
Amanzo ran after Royal to the ice-house. They dug a block of ice out of the sawdust and put it in a grain sack. they laid the sack on the back porch and pounded it with hatches till the ice was cruched. Alice came out to watch them while she whipped egg-whites on a platter. She best them with a fork , till they were too stiff to slip when she tilted the platter.
Eliza Jane measured milk and cream, and dipped up sugar from the barrel in the pantry. It was not common maple sugar, but white sugar bought from the store. Mother used it only when company came. Eliza Jane dipped six cupfuls, then smoothed the sugar that was left, and you would hardly have missed any.
She made a big milk-pail full of yellow custard. They set the pail in a tub and packed the snowy crushed ice around it, with salt, and they covered it all with a blanket. Every few minutes they took off the blanket and uncovered the pail, and stirred the freezing ice-cream.

Det var en rejäl sats med glass som barnen Wilder gjorde, när föräldrarna var bortresta. Sex koppar socker är ju 1,4 liter, så jag kan tänka mig att de hade bortåt ett dussin ägg och minst 3 liter vätska i sin glass! En stor hink full rymde säkert minst 7 liter. (Här har jag kikat på en del gamla recept, och gjort beräkningar utifrån dem).
Intressant också hur man såg på lönnsockret — det som nu är dyrare än raffinerat socker.
Inte hade de en så'n fin hink med vev, som jag visar ovan, till sin glass, de fick antagligen röra med stora slevar — kan tänka mig att det behövdes ordentligt med kraft för att röra en så stor hink full med glass, när den började tjockna!

Slöjda med Gutenberg

EASILY MADE BOOK SHELVES
Very cheap but useful and attractive book shelves are shown in the accom-panying drawing. The vertical strips, A, may be 3/4 in. by 2 in. and are screwed to four shelves, B, each cut to the shape of a quarter circle. The screws are all countersunk and as the heads all come on the side next to the wall, they do not show. The design might be varied somewhat to suit the fancy of the builder, although the appearance of the shelves constructed as shown is very pleasing, especially so if the workmanship is good and the wood carefully stained and varnished. The total cost of construction was less than 75 cents.

Det ser så enkelt ut när någon som behärskar något, gör det. Titta på skicklig tecknare, och du är frestad att tro att det ska bli något vackert när du sätter pennan till papperet. Eller en balettdansös — hon upphäver tyngdlagen och får mig att tro att jag också kan göra det. Är jag dum nog att försöka mig på en piruett, skallrar fönsterrutorna och trossbotten kvider.

Och så är det med "Mission Furniture, How to Make It" av H. H. Windsor, från 1909/10 alla tre delarna finns hos Gutenberg.


Vem skulle inte vilja sno ihop en gungstol — det vill säga, jag skulle hellre sitta och läsa i den, än att gå i närkamp med träbitarna. I förordet sägs: "This book is one of the series of handbooks on industrial subjects being published by the Popular Mechanics Co. Like the magazine, these books are "written so you can understand it," and are intended to furnish information on mechanical subjects at a price within the reach of all." Men att förstå det är nog inte riktigt det samma som att göra det. Inte ens med ritningar och listor över vad för virke man ska köpa, skulle jag ge mig in på det.




The stock for the chair is as follows: Widths and thicknesses are specified exact except for the rear posts and the rockers; but to the lengths enough surplus stock has been added to allow for squaring the ends.

2 front posts, 1-5/8 by 2-1/4 by 22-1/2 in., S-4-S.
2 back posts, 1-5/8 by 11 by 40 in., S-2-S.
1 front horizontal, 3/4 by 3-1/2 by 22 in., S-4-S.
1 back horizontal, 3/4 by 3-1/2 by 20 in., S-4-S.
2 back horizontals, 3/4 by 3-1/2 by 20 in., S-4-S.
2 side horizontals, 3/4 by 3-1/2 by 20 in., S-4-S.
2 back slats, 5/16 by 3-1/2 by 20 in., S-4-S.
2 arms, 1 by 4-1/2 by 25 in., S-2-S.
1 rocker, 2-1/4 by 6 by 33 in., S-2-S.
5 bottom slats, 3/4 by 2-1/2 by 19-1/2 in., S-4-S.


Kanske är det tur att jag inte förmår att utföra en endaste av de presenterade möblerna, var skulle jag ställa dem? Jag har inget behov av vare sig

telefonbord med pall


rökbord



eller porslinsskåp

däremot skulle jag kunna tänka mig den här klockan

och papperskorgen

och den elektriska lampan

och en stol till hallen, som inte ta'r så mycket plats

och bokhyllor med glasdörrar skulle jag verkligen vilja ha

Ett bloggbord

A LADY'S WRITING DESK
This desk of mission style is a little more complicated than some of the other pieces of mission furniture that have been described, but anyone who has a fair knowledge of tools will not have much trouble in constructing it in the home workshop if the plans are carefully followed. Quarter-sawed oak is the best wood to use, as it is easy to work and looks best when finished. Order the stock from the mill ready cut to length, squared and sanded.

Vore inte det här bordet perfekt att blogga ifrån?

Jag kan inte påstå att jag någonsin har saknat en hallklocka i ek, men nu när jag ser den, så grips jag av habegär.

Däremot är jag inte säker på att jag tänker tillverka den här biblioteksmöbeln — fast när jag ändå är i farten kanske jag snickrar ihop den.