Här spelar den 27 år gamla Mary Pickford elvaåriga
Pollyanna, 1919. Filmen är ännu värre än boken.
Det är alltid intressant att återvända till böcker man inte läst på länge — inte alla håller för en omläsning.
Jag håller med Astrid Lindgren om att barn inte är några tillförlitliga bokrecensenter. Jag slukade det mesta som kom i min väg utan att bry mig om det litterära värdet, att läsa var ren underhållning och inte förrän i tonåren blev jag medveten om böckernas olika kvaliteter. Solnedgångar och azurblåa skyar var helt bortkastat på mig, jag skummade glatt sådant jag inte förstod eller tyckte var tråkigt. Moralen är jag mer osäker på — kanske svalde jag betet utan att förstå att jag gjorde det. Jag vet faktiskt inte hur mycket av mina värderingar som grundlades genom att läsa om rättrådiga barn. Men jag minns att jag uppreste mig mot patriotiska floskler som förekom i en hel del böcker.
Så vad tycker jag då om Pollyanna, nu när jag efter många år läser om den. Vad som slår mig först är att jag finner Pollyanna naiv och stundtals rätt korkad — hon babblar på utan att förstå att hon inte uppskattas, hon tycker att Moster Polly är snäll och god, fast hon i själva verket är en satkärring. Fast hon blir ju förstås snäll och god innan boken ta’r slut — tack vare Pollyanna.
Man kan inte låta bli att slås av de många likheterna med Anne på Grönkulla. Båda böckerna börjar en vacker dag i juni, båda flickorna är elva år och föräldralösa de kommer, av olika anledningar, till ett hem där de inte är välkomna.
Så här beskrivs Pollyanna när hon med tåg anländer till mostern:
It was not long before Nancy saw her—the slender little girl in the red-checked gingham with two fat braids of flaxen hair hanging down her back. Beneath the straw hat, an eager, freckled little face turned to the right and to the left, plainly searching for some one.
Och Anne så här:
A child of about eleven, garbed in a very short, very tight, very ugly dress of yellowish-gray wincey. She wore a faded brown sailor hat and beneath the hat, extending down her back, were two braids of very thick, decidedly red hair. Her face was small, white and thin, also much freckled; her mouth was large and so were her eyes, which looked green in some lights and moods and gray in others.
Båda flickorna blir förvisade till ett vindsrum, så här såg Pollyannas rum ut:
The room contained a small bed, neatly made, two straight-backed chairs, a washstand, a bureau—without any mirror—and a small table. There were no drapery curtains at the dormer windows, no pictures on the wall. All day the sun had been pouring down upon the roof, and the little room was like an oven for heat. As there were no screens, the windows had not been raised. A big fly was buzzing angrily at one of them now, up and down, up and down, trying to get out.
Och Annes:
When Marilla had gone Anne looked around her wistfully. The whitewashed walls were so painfully bare and staring that she thought they must ache over their own bareness. The floor was bare, too, except for a round braided mat in the middle such as Anne had never seen before. In one corner was the bed, a high, old-fashioned one, with four dark, low-turned posts. In the other corner was the aforesaid three-corner table adorned with a fat, red velvet pin-cushion hard enough to turn the point of the most adventurous pin. Above it hung a little six-by-eight mirror. Midway between table and bed was the window, with an icy white muslin frill over it, and opposite it was the wash-stand. The whole apartment was of a rigidity not to be described in words, but which sent a shiver to the very marrow of Anne's bones.
Anne of Green Gables kom ut 1908 medan Pollyanna kom ut först 1913. Därmed inte sagt att Eleanor Porter sneglade på Lucy Maud Montgomerys bok — föräldralösa barn, en nypa moral, oförklarliga händelser och en hel del sentimentalitet var vanliga ingredienser på den tiden.
Eleanor Hodgson Porter, är nog mest känd för sina två Pollyanna böckerna i Sverige, men hon skrev även vuxenromaner förutom andra barn och ungdomsböcker. Var tid har sina litterära ideal, och jag tycker inte att Eleanor Porters böcker var värre än en del av dagens förljugna och romantiska romaner. Nu är jag långt ifrån expert på modern underhållningslitteratur, så det är bäst att jag tillägger att jag inte läst så värst många av dem.
Boken om Pollyanna är tämligen förutsägbar, den skildrar episoder men Pollyanna förblir en konstruktion utan särskilt många mänskliga egenskaper. Böckerna om Anne ringlar fram mellan mångfasseterade människor, gott blandas med ont och dagliga trivialiteter blandas med livets större händelser.
Någon gång framöver har jag tänkt återkomma till L. M. Montgomery.
