Vem minns Enur i dag?

Ja, inte jag — ska jag vara ärlig minns jag inte ens att jag läst honom tidigare.
I går när jag klättrade upp till lyrikhyllan för att se till att jag citerade Emily Dickinson korrekt, såg jag ett tunt litet häfte bredvid boken jag sökte. En maskinskriven liten diktsamling.

INTE

EN

SKUGGA

DIKTER OCH FRAGMENT

AV ENUR

stod det utanpå, och på försättsbladet står:

Till min vän Theoblad
med tack för inspirationen och glädje
i skaldekonstens örtagård.
Stockholm i december 1961
ENUR

och bakpå ser häftet ut så här

Jag bläddrar i den och hittar ett par dikter som passar så här års.

0000000000000000000000000000 Julstämning

Sakta faller snön
flinga
efter
flinga
allt klädes i vitt
husen
träden
marken
livet blir bundet
i vila
och ro
en tid

Snön skapar stämning
men talar också om
att därunder finns livet
det odödliga

lika det liv
som föddes
i jultid

0000000000000000000000000000 Livsrytm

Snabb takt
driven rytm
hetsig iver
väldig jäkt

Radion går
TV:n pratar
Telefonen ringer
Grannen ropar

Hjärtfel
magsår
nervositet
stress

MÄNNISKAN

våga
vara
stilla


Jag blir nyfiken på denne Enur, en sökning ger inget napp annat än en samtida duo som uppenbarligen inte är min Enur. Jag är säker på att Enur var någon av min fars vänner, han umgicks med bohemerna i Klara — på den tiden Klarakvarteren var ett nav för unga skalder.
Senare på kvällen strövar jag runt bland våra böcker och undrar hur många författardrömmar som tidigt gått i kvav. Att få en bok tryckt — eller som Enur maskinskriva den själv — är ju ingen garanti för att bli läst och ihågkommen. Riktigt stor litteratur är tidlös men hur stor del av allt som skrivs är Stor Litteratur? I synnerhet en del av poesin från 1800-talet är pekoral som är så dålig att den är läsvärd. Exempel kommer så småningom.

Lördag med Gutenberg

Det är inte så värst ofta det kommer svenska böcker eller tidskrifter på Gutenberg — men i dag fanns flera årgångar av Barnavännen.

BARNAVÄNNEN

ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR DE SMÅ

UTGIFVEN AF

J. B. GAUFFIN

UNDER MEDVERKAN AF FLERE BARNAVÄNNER

TJUGUANDRA ÅRGÅNGEN

1905

Naturligtvis har jag hört talas om tidningen men aldrig drabbats av den eftersom söndagsskolan kolliderade med helgerna på sommarön. Det märkliga är att jag inte lyckas hitta någon information om tidningen — varken i något av hemmets fem uppslagsverk eller på nätet. Kanske ska man söka på söndagsskola.....

Augusta Charlotta Lönborg, född 1862, död 1900, lärare i Uppsala, sångförfattare och författare, bland annat för söndagsskoletidningen Barnavännen.

Jag hittar detta hos Wikipedia men klickar man på det klickbara Barnavännen hittar man inte något om tidskriften utan en kort artikel om en svenskfinsk film från 2003 med samma namn.
Jag vet att tidningen fanns in på 60-talet men vet inte om den fortfarande delas ut i söndagsskolan. I så fall hoppas jag att den inte har fullt så många pekpinnar som den från 1905!
Jag är inte säker på att jag skulle ha kommit längre än till detta stycke.

tt gossar och flickor lära sig arbeta medan de äro unga, det är alldeles i sin ordning. Ja, det är rent af en välsignelse att kunna hugga i och läsa sina läxor med kläm och att kunna lägga en van hand vid alla praktiska göromål, som måste utföras i ett hem eller vid en gård. Skam åt den, som står där tafatt och okunnig eller lättjefull och ovillig.

Ändå är det inget fel på resten av artikeln — och kanske reagerade man inte, tonen var ju sådan då.

Jag är ingen dansare men jag kunde ändå inte gå förbi "The Art of Stage Dancing - The Story of a Beautiful and Profitable Profession" (1925) av Ned Wayburn, med sina härliga illustrationer - både foton och teckningar. Och förordet som han kallar Greetings fångade mig direkt:
"Someway I don't care for the word "Preface." As I think the matter over, I'm not sure that I ever read a preface to any book; and this fact suggests to me that possibly others would pass by this page in my book if I dubbed it by that much-worn and very trite word. So I've hailed you all with a much more cheery and stimulating title for my opening page; and perhaps, in consequence, some may read it."

Adele och Fred Astair började i Wayburns dansskola som barn. och vill man lära sig steppa finns teckningar som kanske kan lära någon som är mer dansminded än jag att steppa.
Det är i sanning en omfattande bok, dietråd för både den som vill gå upp i vikt och den som vill förlora några kilo, makeup och ansiktsuttryck, kostymer och skor och naturligtvis all tänkbara aspekter på dansen.

Dagens övrig fynd har jag inte hunnit kika på ännu.

Jag undrar

varför så många inte ids skriva ut med vänliga hälsningar? Såååå besvärligt är det väl inte? Och även om man nu tycker att det är förfärligt ansträngande så kan man väl göra det av ren artighet — om man verkligen menar att hälsningen är hjärtlig.
Ska inte gå in på det där med kära hälsningar som är omtvistat.....

Läsvanor

Den långa smärta flickan med det fint skurna ansiktet och den vackra figuren såg ut som en främling i det gammeldags, smaklösa rummet. Fastän hon endast bar en enkel blårandig kattunsklänning, såg hon alldeles säkert förnäm ut. Det berodde på hållningen och ansiktsuttrycket. De stora blå ögonen, inramade av långa svarta ögonhår, blickade en smula melankoliskt och gåvo ansiktet ett något dystert uttryck. Hon hade mörkt nästan svart hår, som ordnat i enkla flätor betäckte hela nacken; över pannan var det slätkammat och benat och lade sig löst över tinningarna. Den vackra, friska hyn höjdes ännu mera av den fint skurna munnens glänsande röda läppar.
Ur "Käthes äktenskap" av Hedwig Courths-Mahler

Så här i måndskiftet gäller det att kryssa i nej-tack-rutan på alla bokklubbars medlemstidningar om man inte vill dränkas i icke önskvärda böcker. Det fick oss att diskutera läsvanor vid lunchbordet. På vilka grunder väljer man den litteratur man vill läsa? Eller måste man kanske först fråga sig varför man läser? Eskapism, kunskapstörst, avkoppling, underhållning......

Idealen förändras men jag undrar om skillnaderna är så stora mellan Hedwig Courths-Mahlers hjätlinnor och Geraldine O'Neills.

Hon är bedårande. Festklänningen framhäver Taras titzianröda hår och trots att hon har gått igenom många sorger i sitt unga liv är hon fortfarande lika vacker.
Ur "Lyssna till ditt hjärta Tara" av Geraldine O´Neill

Jag som inte har läst Courths-Mahlers böcker se'n jag var 12-13 år — och inte alls läst böckerna om Tara kan naturligtvis inte yttra mig om böckernas kvalitéer. Det var inget selektivt över min barndoms läsande — jag slukade allt som kom i min väg. I dag tror jag inte att jag skulle komma igenom någon av ovanstående böcker. Men jag är nyfiken på vad som styr vårt läsande — varför älskar somliga hårdkokta spionromaner medan andra vill läsa om komplicerade kärleksaffärer och en tredje frossar i historiska romaner. Jag har inget svar, är inte ens säker på varför jag tycker om de udda böcker jag så gärna läser. Jo, jag vet att jag tycker om att få lära mig något när jag läser och att jag kan stå ut med ett rätt tråkigt innehåll bara språket är vackert. Jag vet också att det är sällan nu för tiden som jag hittar böcker som får mig att glömma tid och rum. Det är inte utan att jag saknar den tiden när jag kunde förlora mig i en bok, sugas in i den så att slutet kom som ett smärtsamt uppvaknande och verkligheten kändes mer overklig än boken.

Just nu kan jag inte komma på några andra böcker än Chaim Potoks som drabbat mig så på sistone — och det är många år sedan jag läste dem.
Tror jag får återkomma till ämnet när jag tänkt över det bättre.

Vi blev lite nyfikna på Hedwig Courths-Mahler och jag försökte hitta information om henne. Det finns inte så mycket, hon är väl inte riktigt rumsren — om man överhuvudtaget känner till henne nu för tiden. En snutt på engelska hittade jag och en annan på tyska.

Jag undrar

varför så många säger "jag ska fråga han" men inte "jag ska fråga hon".

Livet och läsning

Pengar kan du mista,
Pengar återfå,
Lägga i din kista,
Och förvara så.
Ack, men tiden, tiden,
När den är förliden,
Kommer ej igen.
000000000000J. O. Wallin

Inte behöver jag en kista för att förvara min förmögenhet — det räcker med en tändsticksask. Fördelen är att jag har inte så mycket att mista — och de kärva tiderna påverkar mig inte ett dugg, jag fortsätter att leva som vanligt. Vilket betyder att jag är en usel medborgare som inte gör ett dugg för att "hålla hjulen igång" (hemska uttryck). Konsumtion är ett näst intill okänt begrepp i familjen.

Egentligen var det tiden jag tänkte tala om — men spårade som vanligt ur innan jag kommit igång. Och detta med anledning av ett par mejl jag nyligen fick, i båda breven undrar avsändarna om jag slutat läsa eftersom jag inte berättar om mina läsupplevelser. Sanningen är den att jag inte har läst mycket på sista tiden. Här kommer tiden in — när man som jag ta'r god tid på sig så är det kväll innan jag klarat av de nödvändigaste huslig sysslorna. Då gäller det mest att hålla sig vaken tills det är dags att träffa herr Blund. Att lyssna på musik och titta på lågornas dans är ungefär vad jag klarar av då.
Men visst har jag några böcker på gång. "Rösten" av och om Thomas Quasthoff — en bok med intressant innehåll med tyvärr utan flyt i språket. Jag som inte tycker om vokalmusik är helt betagen av Thomas Quasthoffs röst.
Och den ljuvliga "Elizabeth and her German Garden" av Elizabeth von Arnim.

Idag har jag flängt runt med dammsugaren — väntar man tillräckligt länge mellan gångerna så är det tillfredsställande att se hur stor skillnaden blir. Sista veckan hade jag funderat på om jag skulle dammsuga eller odla potatis på köksgolvet. Mina danska vänner avgjorde det hela när de aviserade sin ankomst. Jag tyckte inte att jag kan bjuda på te i en potatisåker.

Jag undrar

varför man undertecknar brev med /namn när man är ensam om brevet. Det ställer sig naturligtvis annorlunda om man företräder flera personer.