När jag för en tid se'n lyssnade på Språket talade man om grammatik och dess terminologi och jag kom att tänka på en episod i min första tvåa. Den betraktades som skolans värsta klass men det var då det, idag skulle man förmodligen tycka att de var änglabarn. För att visa hur stökigt det var på lektionerna lät jag bandspelaren gå utan att ungarna visste om det. Nu minns jag inte om jag någonsin spelade upp det för klassen — men jag hittade bandet många år senare och fick mig ett gott skratt när jag hör mig själv säga: "Ludvig, gå ner från bänken" uppenbarligen händer inget för jag upprepar meningen flera gånger, sista gången har jag kommit upp i falsett — och just då skriker Ludvig: "jaa, jag kunde ta på taket". Vi hade talat om substantiv och jag hade sagt att ofta är substantiv någonting som man kan ta på.På den tiden var dagens första lektion tio minuter längre än de andra övriga för att man skulle ha morgonsamling. Jag läste Lillvingen av Bror Colstrup och de små tuffingarna satt som tända ljus. Undrar om man fortfarande kan muta ungar med högläsning - i en obs-klass tämjde jag smågangsterna med "Det spökar i Jämtland". Den hade jag själv suttit framför brasan hos Agnar i Funäsdalen och lyssnat till som barn. När vi gick hem i den kalla vinternatten såg jag till att gå mellan föräldrarna!
Bror Colstrup vet jag ingnting om — hittar honom ingenstans.
